Etikettarkiv: Den svenska ordspråksboken 1865

Svenska ordstäv

_____________________________________________________________________________

Senaste bearbetning: 2020-09-03
_____________________________________________________________________________
Besök också gärna:
Swenske Ordsedher, eller Ordsaghor (1604) och Ur Penu proverbiale (1665)
=============================================================

1865 = ur Den svenska ordspråksboken
                  innehållande 3160 ordspråk.
Stockholm 1865.
1889 = ur Ordspråk, Sanna språk – 6,500 bevingade ord ur folkets mun
                  samlade af G. A. L—n.
Stockholm 1889.
1890 = ur Sa’ han och Sa’ hon – Ordstäfsbok innehållande öfver 1200 ordstäf
                  samlade och ordnade af G. H—m.
Norrköping 1890.
1929 = ur Svenska ordstäv… av Fredrik Ström. Sthlm 1929.

Sa’ …
Sa’ han / Sa’ hon
Sa’ advokaten [⋯] Sa’ rådmannen
Sa’ Ahlgrensson [⋯] Sa’ Ängblommen
Sa’ artilleristen [⋯] Sa’ översten

Sa’ apotekaren [⋯] Sa’ åkaren
Sa’ bagaren
Sa’ bonden
Sa’ dalkarlen, m. fl. 
Sa’ drängen
 
Sa’ fan / Sa’ hin 
Sa’ flickan
Sa’ gubben / Sa’ mannen

Sa’ gumman
Sa’ hökaren, m. fl.
Sa’ klockaren, m. fl. 
Sa’ käringen
Sa’ muraren
Sa’ pigan
Sa’ pojken
Sa’ prästen 
Sa’ skepparen, m. fl.
Sa’ skomakaren
Sa’ skräddaren
Sa’ slaktaren
Sa’ tiggaren

Sa’ tjuven
      ◊  ◊  ◊  ◊  ◊
Sa’ björnen [⋯] Sa’ vargen


Sa’ …
Dä går alri sönder å int då heller – sa’ Aners-Erk.
[1929, s. 242]

Dä håll te evig ti å e go stunn efter mä – sa’ Aners-Erk. [1929, s. 242]
Nu ska väl lopporna undra vart jag tagit vägen – sa’ Ann-Mari, vände särken. [1929, s. 228]
Det går bra – sa’ arvingen, när man frågade honom hur hans rika kusin mådde,
     som låg i dödsarbetet. [1890, s. 28]
Ibland minoriteten, eller de tänkande – sa’ baron Ludvig Johansson Boije. [1890, s. 46]
Konstmodigheterna – sa’ baron Ruth. [1890, s. 56]

Syns det? – sa’ Betty, när hon tappade löständerna. [1929, s. 250]
Vi ska’ se på väven – sa’ blinda Sara. [1890, s. 83]
Jag tycker jag ser min hustru – sa’ blinde Petter. [1889, s. 92]
 Jag tycker jag ser min hustru – sa’ Blinde Petter. [1929, s. 226]
Det var oväntat för mig – sa’ bruden på bröllopet. [1929, s. 198]
Var och en har sin sed – sa’ bruden, förde vaggan med sig. [1890, s. 41; 1929, s. 198]
Jag är också av ”gräveätt” – sa’ bykungen till greven. [1929, s. 51]
Man tager – sa’ Cajsa Warg[1890, s. 64]
↳ Man tager, om man så haver – sa’ Kajsa Varg. [1929, s. 238]
     [”C. W.” enl. faksimil 1755 och enbart ”man tager…” (sök på: ”man tager”)]
Jag känner nog, vad huset förmår – sa’ Calle om plättarna. [1890, s. 53]

Den som lever får väl se – sa’ den blinde. [1929, s. 136]
Den som lever får se – sa’ käringen, när hon låg för döden. [1929, s. 170]
Hur går det? – sa’ den blinde till den halte.
—  Som du ser – sa’ den halte till den blinde. 
[1889, s. 79]
Led mig dit, där det finns något – sa’ den blinde. [1889, s. 101]
↳ Led mig dit, där det finns något att fåsa’ den blinde. [1890, s. 60]
Farväl tills vi återser varandra! – sa’ den ene blinde åt den andre. [1890, s. 32; 1929, s. 136]
O, hade jag ett ögonpar! – sa’ den enögde. [1890, s. 70]
Jag föraktar dig som ett glas vatten – sa’ den druckne. [1890, s. 48]
Å inte – sa’ den döde, när likbåren törnade emot. [1890, s. 85]
Det var fan till gata att vara krokig! – sa’ den fulle, strävade att komma hem.
     [1890, s. 16; 1929, s. 135]
Du är så full, att jag inte kan se dig – sa’ den ene fulle åt den andre. [1890, s. 10]
Ack, den som väl låge! – sa’ den late, satt i sängen. [1889, s. 1]
Ack, den som låg – sa’ käringen, satt i sängen. [1929, s. 172]
Den som väl låge – sa’ den late, satt i sängen. [1929, s. 135]
↳ Den, som väl låge! – sa’ den late, satt på sängkanten. [1890, s. 11]
Var och en följer sin smak – sa’ den sjuka om medikamenterna. [1929, s. 135]
Det är på håret det hänger – sa’ den skallige. [1929, s. 136]
Om jag såg rätt – sa’ den vindögde. [1890, s. 60; 1929, s. 135]
Fint skall det vara – sa’ Djurholms Lena, sydde hålsöm på kökshandduken. [1889, s. 59]
↳ Fint ska’ det vara – sa’ köksan, sydde hålsöm
     på kökshanddukarna.
[1890, s. 33]
↳ Fint ska’ det vara – sa’ Lotta, sydde hålsöm
     på kökshanddukarna.
[1929, s. 277]
Ju enklare desto simplare – sa’ Dumbom[1929, s. 241]
Var fan tog vägga vägen? – sa’ Erland Månsson,
     när ridån gick upp på Kungl. Teatern.
[1929, s. 261]
Vart fan tog vägga vägen? – sa’ bonden, när ridån gick upp. [1929, s. 115]
Skam till gräs – sa’ Eva, satte sig i nässelhögen. [1929, s. 277]
Vem tusan djävlar har lärt er pojkar svära? – sa’ fadern då sönerna svor. [1890, s. 38]
Jag tror vi håller oss – sa’ flickorna Modig — om vi kan, la de till. [1929, s. 195]
Den var läskande – sa’ fru Bökman om skinkan. [1929, s. 277]
↳ De’ ä’ läskande! – sa’ judinnan om rökta skinkan. [1890, s. 17; 1929, s. 135]

Det mulnar i krumelunten – sa’ fru Dimander. [1890, s. 13]
     ”krumelunten” felsägning för ”horisonten” ⇒ SAOB
↳ Det mulnar i krumelunten – sa’ Gyllenram. [1929, s. 236]
     ”krumelunten” felsägning för ”horisonten” ⇒ SAOB
Man måste ställa sina affärer så, att kreti och pleti gå ihop – sa’ fru Högfelt. [1890, s. 61]
Fattigdomen är stor, men det är många om den – sa’ fru Lindahl[1929, s. 277]
Det var hin håle! – sa’ fru Stråle. [1890, s. 24]
När allting är slut, så är allt gott – sa’ fru Trögelin. [1890, s. 65]
Vi har en så bekväm våning, att när jag sitter i den ena ändan,
     så kan jag se min man i den andra – sa’ fru Trögelin.
[1890, s. 83]
Det både värmer och kläder – sa’ frun om löständerna. [1890, s. 18]
Det både värmer och klär – sa’ käringen om löständerna. [1929, s. 169]
Finns inte i mitt hus! – sa’ frun om ordningen. [1890, s. 34]
Finns inte i mitt hus – sa’ frun om ordningen. [1929, s. 199]
Han kan, men han ids inte – sa’ frun om sin man. [1929, s. 199]
Som du vill, min vän, men här ska’ skåpet stå!
     – sa’ frun åt man sin.
[1890, s. 72]
Hur du vill, min vän, men här ska skåpet stå!
     – sa’ frun.
[1929, s. 200]
Sådant tycker jag om – sa’ frun om skvallret. [1929, s. 200]
Go’ da’, kamrat! – sa’ fyllbulten trilla’ ikull i svinstian. [1929, s. 78]
Om vintern sover jag och om sommaren kurar jag, så går tiden
     –
sa’ gammelmoran. [1929, s. 162]
För mycket av det goda – sa’ godtemplaren, fick vatten i knät. [1929, s. 209]
Han är bra att ha – sa’ grevinnan om informatorn. [1929, s. 51]
Låt kycklingarne dia sin mor, så har jag fått göra – sa’ grosshandlarfrun,
     när pigan ville ha pengar till gryn.
[1889, s. 107]
Hälsa hem! – sa’ gästen, kastade värden ut genom fönstret. [1890, s. 44]
Blod för blod – sa’ hamnbusen, dräpte lusen. [1890, s. 9]
Den djäveln aktar ju ej ens folks syn – sa’ Hans Klinga,
     när kulan strök förbi hans ögonbryn.
[1890, s. 11]
↳ Den djäveln aktar ju inte ens folks syn – sa’ Hans Klinga,
     när kulan strök förbi hans ögonbryn.
[1929, s. 236]
Mina rum ligga i fil – sa’ herrn, hyrde en dubblett. [1929, s. 201]
Gammal adel – sa’ horan[1929, s. 208]
Ont, när ont är till, men värre, när ont är borta – sa’ hustrun,
     då hon miste mannen.
[1890, s. 70]
↳ Ont när ont är till, men värre när ont är borta – sa’ käringen,
     när mannen var död.
[1889, s. 140]
Bättre ont ha än gott mista – sa’ gumman, när gubben dött. [1890, s. 8]
Bara människans natur – sa’ Jakob Ärlig. [1890, s. 7]
Bättre lycka nästa gång – sa’ Jakob Ärlig[1890, s. 7]
↳ Bättre lycka nästa gång – sa’ Jakob Ärlig, sköt bom på länsman[1929, s. 231]
Bättre sent än aldrig – sa’ Jakob Ärlig. [1929, s. 259]
Ta saken kallt! – sa’ Jakob Ärlig. [1890, s. 79]
Vad som en gång skett, kan ej ändras – sa’ Jakob Ärlig. [1890, s. 37]
Dä va’ oförskyllt – sa’ Jeppe, kom i Guds rike. [1929, s. 242]
Det var oförtänkt – sa’ Jeppe, kom in i Guds rike. [1929, s. 266]
Det var då alldeles oförtänkt – sa’ käringen, kom in i himmelriket. [1889, s. 42]
Det sker så mycket oförtänkt – sa’ käringen, kom i Guds rike. [1929, s. 163]
Jag följer – sa’ Jon. [1890, s. 50]
Kommer efter – sa’ Jon. [1890, s. 57]
En gång är ingen gång – sa’ Jonas i Karemaden, när han gifte om sig. [1929, s. 239]

Nu ska vi dela kristligt – sa’ juden. [1929, s. 280]
De’ ä’ läskande! – sa’ judinnan om rökta skinkan. [1890, s. 17; 1929, s. 135]
↳ Den var läskande – sa’ fru Bökman om skinkan. [1929, s. 277]
Dygd föder dygd – sa’ jungfrun, blev amma. [1929, s. 131]
Tiden gör underverk – sa’ gamla jungfrun, som äntligen blev gift
     med en gammal ungkarl.
[1890, s. 79]
Karl gör karls gärningar – sa’ Jödde Bulle, när hustrun fick en pojk. [1929, s. 227]
Kvinnan blev ömtålig om sina förhållanden – sa’ Jöns Pehrsson. [1890, s. 71]
Trava gumma! – sa’ Karl Johan, skulle försöka tala svenska. [1890, s. 80]

Det är ingenting att tro på – sa’ Kerstin på norra gården om Guds väderlek. [1929, s. 234]
Gör så gott du kan, så gör Gud resten – sa’ Kolar-Jon till prästen. [1929, s. 276]
Nu är du en bärgad karl sa’ kolingen till kamraten,
     som han räddat från att drunkna
.
[1929, s. 140]
Jag tror du talar engelska! – sa’ kungen till dalmasen. [1929, s. 51]
Rid i rad! – sa’ kungen till sina hovmän, hade blott två. [1889, s. 145]
Livet ä’ e’ stri’ – sa’ Lars-Ers mora å slôgs med lôppera. [1929, s. 249]
Ja’ sir många, som int’ ä’ här – sa’ Lars-Pers Frans, när han va byfogde
     å di ville han skull börja stämma’. 
[1929, s. 262]
Va vi ä söta, då vi ä små – sa’ Lisa Wall om grisarna. [1929, s. 276]
Jag har tillhört hovstaten sa’ luffarn, när bonden frågade,
     varför han inte lärt sig arbeta
.
[1929, s. 140]
Solen är min bror och månen min syster, så nog har jag fina släktingar
     –
sa’ luffarn. [1929, s. 140]
Till påven i Rom sa’ luffarn, när folk sporde vart han skulle. [1929, s. 140]
Fattigdomen varar längst – sa’ madam Boberg[1929, s. 277]
Utan hetta! – sa’ madam Pihl. [1890, s. 81]
↳ Utan hetta! – sa’ madam Blom. [1929, s. 236]
Gud ske lov för hälsan! – sa’ madam Sundström
     satt på sängen och söp.
[1929, 233]
↳ Gud ske lov för hälsan – sa’ Fröqvistan, låg i sängen och söp. [1929, s. 276]
↳ Gud ske lov för hälsan! – sa’ Sundströmskan
     satt i sängen
 och söp. [1890, s. 35]
Dunderdon! – sa’ Maja om fästman. [1890, s. 12]
Fulare finns – sa’ mamsell Lovisa, såg sig i spegeln. [1890, s. 32]
Här vilar inga ledsamheter! – sa’ mamsell Söderström,
     kastade sig på rygg i gröngräset.
[1890, s. 43; 1929, s. 236]
Jag är ingen piga, jag är född med hatt! – sa’ mamsellen. [1929, s. 78]
Ett kvinnofinger drar starkare än två par oxar – sa’ mannen,
     när hustrun drog honom i håret.
[1890, s. 30; 1929, s. 199]
Du har hatt’n – sa’ mor, när far tappa’ mössan i sjön. [1929, s. 199]
Antingen skall det vara ösapösa, eller skall det vara hörpasnörpa nu för tiden,
     – sa’
gamla mormor.
[1865, s. 4]
     om överdriven sparsamhet  ≈ ”att slösa och sen snåla i smått” → SAOB
     (”nörpasnörpa” i originalet tryckfel för ”hörpasnörpa”)
↳ Antingen skall det vara ösapösa eller nörpasnörpa nu för tiden
     – sa’
gamla mormor.
[1889, s. 7]
     (”nörpa” i originalet tryckfel för ”hörpa” efter 1865, s. 4)
↳ Nu för tiden skall det antingen vara ösa, pösa, eller nörpa, snörpa
     – sa’
gamla mormor.
[1890, s. 69]
     (”nörpa” i originalet tryckfel för ”hörpa” efter 1865, s. 4)
Tvärtom! – sa’ Motvalls käring. [1890, s. 79]

Det blir ingenting av, förrän jag kommer – sa’ Myr-Sven,
     skulle stå på schavotten. 
[1929, s. 270]
Det blir väl ändå ingenting av, förrän jag kommer – sa’ han,
     som skulle hängas
.
[1890, s. 21]
Det blir inget av, förr’n jag kommer – sa’ han,
     som skulle 
hänga.
[1929, s. 214]

Den gubben går inte mer – sa’ mågen när svärfar var död. [1929, s. 200]
Den gubben går inte – sa’ Ahlgrensson. [1890, s. 12; 1929, s. 236]
Vacker vore hon, om hon vore svart – sa’ Negern, fick se en Venusstaty. [1890, s. 82]
En är aldrig för gammal att stå brud – sa’ nittiåra Lotta[1929, s. 226]
Finns där något klimat, så måste det vara obetydligt
     – sa’
brukspatronen om Italien.
[1890, s. 31; 1929, s. 67]
Hårt mot hårt – sa’ patron, slog bonden i skallen med en knölpåk. [1929, s. 68]
Moralisk rätt – sa’ patron, tog sista kon från torparen. [1929, s. 68]
Tig när du talar med mig! – sa’ patronen till åbon. [1929, s. 67]
     åbo: person som under ärftlig besittningsrätt innehar annans jord.
Vill du tiga, när du talar till mig! – sa’ bonden, till sin dräng. [1889, s. 175]
Hälsan är efterhängsen – sa’ Pelle Lindblom, när de frågade honom
     hur han mådde.
[1890, s. 42; 1929, s. 236]
Rätt gentilt! – sa’ Pelle Sylvander om Trollhättefallen. [1890, s. 71]

Gentilt! – sa’ göteborgar’n om Trollhättan. [1890, s. 35; 1929, s. 279]
Jag har även varit ståndsperson – sa’ pepparkaksmadamen. [1929, s. 210]
Jag tycker om Stockholm, ty gå vart man vill, så kommer man alltid någonstädes
     – sa’ possessionaten, som varit i Stockholm för att roa sig.
[1890, s. 49]
Livets nyckel heter sång – sa’ poeten, fick inte rätt på nyckelhålet
     klockan fyra på morgonen.
[1889, s. 102]
Jag är ingen talare, jag väljer mina ord – sa’ riksdagsmannen. [1929, s. 67]
Hinc robur et securitas; det är: här nyttjas bara papperslappar
     –
sa’ riksgäldskommissarien
. [1929, s. 67]
Livets glädje är så kort – sa’ rymmaren, blev ertappad. [1890, s. 60]
Tack, har redan superat! – sa’ rättar’n, blev bjuden på frukost. [1929, s. 126]
     rättare: person som leder / övervakar jordbruksarbetena på en lantegendom
     och ofta själv deltager i arbetet. ⇒ SAOB
När kroppen inte vill arbeta, ska man inte truga’n – sa’ sjåaren. [1929, s. 204]
Jag tar dem för ro skull – sa’ skojaren, slog om årorna. [1929, s. 204]
Det kan göra mig detsamma, om rågen stiger, ty jag köper brödet
     – sa’ stadsfrun
[1889, s. 40]
Stackare på stackare! – sa’ statar’n, när han var i lag med fattiggumman. [1929, s. 127]
Jag tiger – sa’ talmannen. [1929, s. 67]
Ska jag dö, så kan jag lika gärna dö med detsamma – sa’ torpar’n
     och satte eld på stugan, där han låg i sängen. [1929, s. 127]
Ur vägen bönder! – sa’ torpar’n.
[1929, s. 127]
Jag sliter min tid – sa’ Tupp-Gösta[1929, s. 239]
Vik hädan, satan! – sa’ Vår Herre, mötte sotarn. [1929, s. 43]
Medan ni vilar, flickor, kan ni gå efter en så vatten – sa’ värdinnan. [1929, s. 78]
     så: hink, spann ⇒ SAOB
Herren tog—och jag med – sa’ änkan, tog sin fjärde man. [1890, s. 43; 1929, s. 210]
Inte får jag någon ny före påsk – sa’ änkan gråtande, när hennes man begrovs
     på långfredagen.
[1929, s. 210]

Sa’ han / Sa’ hon
Akta du dej! – sa’ han, som knöt näven i byxfickan. [1929, s. 215]
Aldrig ur fläcken – sa’ han som låg i diket. [1929, s. 216]
Alltid mår man något – sa’ han, som de frågade om hälsan.
[1890, s. 7; 1929, s. 211]
Allting bör ha sin tid – sa’ han, som satt och gäspade. [1890, s. 6; 1929, s. 211]
Bildningscirkelns näsduk – sa’ han, som snöt sig i fingrarna. [1890, s. 9; 1929, s. 221]
Bäst att tiga! – sa’ han, som redansagt allt vadhan visste. [1890, s. 9]
Bäst att tiga! – sa’ han, som sagt allthan visste. [1929, s. 222]
Bättre en gammal spis än ingen kakelugn alls – sa’ han,
     som gifte sig med käringen.
[1890, s. 9; 1929, s. 211]
Bättre lycka nästa gång – sa’ den, som blev dömd till döden. [1929, s. 223]
Bättre något än intet – sa’ han, som tog alltihop och litet till. [1929, s. 217]

Bättre sent än aldrig – sa’ hon, som blev konfirmerad,
     när hon gifte sig andra gången.
[1890, s. 9]
Damerna först! – sa’ han som var mörkrädd. [1929, s. 217]
Den här kåln smakar bra – sa’ han som åt upp fläsket,
     och lämnade kålen kvar.
[1890, s. 28; 1929, s. 211]
Den härveckan börjas trevligt – sa’ han,
     som gick till döden på måndagen.
[1890, s. 24]
↳ Jo, den här veckanbörjar trevligt – sa’ han,
som gick till döden på måndagen.
[1929, s. 220]
Det an’te mig – sa’ han, som blev utsparkad. [1889, s. 38; ]
↳ Det anade mej – sa’ den, som blev utsparkad. [1929 s. 214]
Det anade mig – sa’ han, som blev kastad utför trapporna. [1890, s. 10]
Det blir mörkt – sa’ den, som hängdes vid ljus. [1929, s. 223]
Det blir väl ändå ingenting av, förrän jag kommer – sa’ han,
som skulle hängas.
[1890, s. 21]
Det blir inget av, förr’n jag kommer – sa’ han,
som skulle hänga. [1929, s. 214]
Det blir ingenting av, förrän jag kommer – sa’ Myr-Sven,
skulle stå på schavotten.
[1929, s. 270]
Det härdar kroppen – sa’ han, som åt ståligt bröd. [1890, s. 23; 1929, s. 211]
Det hör till min tur – sa’ han som tappa’ galoscherna. [1865, s. 24; 1889, s. 40]
Det är otur – sa’ han, som tappade galoscherna. [1890, s. 15]
Man måste vara om sig – sa’ göteborgaren, tog galoscherna. [1890, s. 62]

Det kvittar mig lika – sa’ han, som blev bysatt.
[1890, s. 27]
Det smakar fågel – sa’ han som åt flädermusen. [1929, s. 217]
Det smakar ändå karl – sa’ hon som kysste tuppen. [1889, s. 41]
Smakar ändå karl – sa’ flickan, kysste tuppen. [1889, s. 153]
Det smakar ändå karl – sa’ flickan, kysste tuppen. [1890, s. 14]
Det var en hund att springa – sa’ den, som sprang efter haren. [1929, s. 216]
Det var fan så segt – sa’ han, som åt rävsteken. [1929, s. 218]
Det var nära ögat – sa’ han, som sköt av sig näsan. [1890, s. 14; 1929, s. 211]
Det var ändå något – sa’ han, som fick se Åmål. [1890, s. 15; 1929, s. 211]
↳ Ändå något! – sa’ fan, fick se Åmål. [1889, s. 180; 1890, s. 86]

Det var ändånära – sa’ han, som gissade fel på udda och jämnt. [1890, s. 17]
Det var bra nära – sa’ han, som gissade fel på udda ochjämt. [1929, s. 211]
     ”jämt” alernativ stavning av ”jämnt” ⇒ SAOB
Det vore gott jag låge – sa’ han, som satt och sov i sängen. [1929, s. 216]
Det är alltid min tur – sa’ han, som blev utsparkad från balen. [1890, s. 27; 1929, s. 211]
Det är för tidigt – sa’ den, som blev utkörd. [1929, s. 213]
Det är nyttmode – sa’ han, som knöt halsdukenbaki nacken. [1890, s. 20]
Det är ett nyttmode – sa’ han, som knöt halsduken i nacken. [1929, s. 211]
Dom slåss så ovåligt – sa’ han, som fick ena ögat utslaget. [1929, s. 222]
Fint ska’ det vara – sa’ han, som vände om nattkappan. [1890, s. 34; 1929, s. 212]
Få se hur fan det går – sa’ han, sa han, som höll på att dö. [1929, s. 213]
Gamla katter lapar också mjölk – sa’ han, som gifte sig med änkan. [1929, s. 213]
Gu’ ske lov jag är hemma – sa’ han, som somna i rännsten. [1929, s. 214]
Gud ske lov för att va’ hemma! – sa’ käringen, somna i rännsten. [1929, s. 175]
Gud ske lov för aptiten! – sa’ han, som åt upp maten
     för skräddarn.
[1890, s. 35; 1929, s. 211]
Gud ske lov, jag fryser aldrig om fötterna!  sa’ han, som gick på träben. [1929, s. 214]
Här kommer jag! – sa’ han som föll genom taket. [1929, s. 215]
Här skall fan sitta! – sa’ han, som kom i rävsaxen. [1929, s. 221]
Här är jag som barn i huset, jag går ut och in när jag vill – sa’ han,
     som gått in i nykterheten. 
[1890, s. 37]
↳ Här är jag som barn i huset, jag går in och ut som jag vill – sa’ han,
     som gick in i nykterhetssällskapet
[1929, s. 212]
Inte värt att vara rädd för råttor – sa’ han, som bar katten i fickan. [1890, s. 47]
↳ 
Ja’ ä’ ej rädd för råttan – sa’ han, som bar katten i fickan. [1929, s. 214]
Jag förstår – sa’ han, som ingenting begrep. [1929, s. 221]
Jag förstår piken, fast han är fin – sa’ han som blev kallad grötbuk. [1889, s. 91]
Piken var fin, men jag begrep’en – sa’ skåningen, när han blev titulerad
     ”grötabuk”.
[1929, s. 279]
Jag har ingen brådska – sa’ han som åt löskokta ägg
     med pennkniven
.
[1890, s. 51]
↳ Jag har ingen brådska – sa’ den som åt löskokta ägg
     med pennkniv
.
[1929, s. 224]
Jag kan allt – sa’ han, som åt välling med fingrarna. [1890, s. 52]
↳ Jag kan allt – sa’ han, som åt vällingen med fingrarna. [1929, s. 214]
Jag sa inte så illa som jag mente – sa’ han, som skulle ursäkta sig. [1929, s. 214]
Jag skulle ändå ned – sa’ han, som ramla’ utför trapporna. [1890, s. 52]
↳ Jag skulle ändå ner – sa’ han, somramlade utför trapporna. [1929, s. 214]
Jag säger ingenting, jag – sa’ han, som aldrig teg. [1890, s. 51]
Jag träffas där jag bor – sa’ han, som aldrig var hemma. [1929, s. 218]
Jag vet, att jag uppfört mig så, att jag kan komma igen
     – sa’ han, som slapp ut från tukthuset.
[1889, s. 92]
Jag vet väl av’et – sa’ han, som gick galet. [1890, s. 51]
Jag vet om’et – sa’ käringen, när hon gick galet. [1929, s. 172]
Jag är icke utan förstånd – sa’ hon, som stod i ståndet. [1929, s. 222]
Julhelgen ska’ firas – sa’ han, som köpte en bönbok och två kannor brännvin. [1890, s. 54]
↳ Julhelgen skall firas – sa’ han, som köpte hem två kannor brännvin. [1929, s. 213]
Kommer dag så kommer råd – sa’ han, som föll i brunn. [1929, s. 217]
Kommer det, så kommer det – sa’ han, sa han, som sådde i snön. [1929, s. 213]
Man bör taga tiden i akt – sa’ han, som plockade nötter vid jultiden. [1890, s. 62]
↳ Man skall taga tiden i akt – sa’ fan, plockade nötter vid jultiden. [1865, s. 62]
Man saknar inte kon förrän båset är tomt—ja! ja! jag menar i maskulinum
     – sa’ han, som skulle hålla tal till en avgående förman.
[1890, s. 64]
Nu står du där! – sa’ han, som band hunden med korvskinn. [1890, s. 66]
Nu tror jag vi slutar – sa’ han, som fick stryk. [1929, s. 216]
Nu är jag väl ute – sa’ han, som blev innestängd. [1890, s. 67]
Nu är det gjort – sa’ han, som försvor sig. [1889, s. 127; 1890, s. 66; 1929, s. 215]
När det är gjort, så är det också glömt – sa’ han om nattvarden. [1890, s. 68]
När jag var liten – sa’ han, som aldrig blev stor. [1890, s. 67]
↳ När jag var liten – sa’ den, som aldrig blev stor. [1929, s. 216]
Passar det inte hunden, så passar det käringen
     –
sa’ den, som köpte nosgrimman. [1929, s. 223]
Religion är bra att ha – sa’ han, som tog kyrksupen. [1890, s. 72]
Se glad ut, du människobarn! – sa’ han som skulle hängas. [1890, s. 74]
Skadar inte! – sa’ han, som blev luggad i peruken. [1890, s. 75]
Som sagt är – sa’ han, som ingenting sagt. [1929, s. 218]
Så ska’ bena stå – sa’ han, som gick in på krogen. [1890, s. 73]
Så skall den tas! – sa’ han, som tog loppan med tån. [1929, s. 214]
Ta! men ta inte allt! – sa’ han, som ingenting hade. [1929, s. 213]
Tvärtom! – sa’ han, som ramlade utför
     trapporna
. [1890, s. 80]
↳ Tvärtom! – sa’ han, som trilla’ utför trappan. [1929, s. 214]
Vackert så! – sa’ han, som fick en mört i tio ryssjor. [1890, s. 83]
↳ Vackert så! – sa’ han, som fick en mört på hundra ryssjor. [1929, s. 219]
Vi skall språk’ me’s vi åk’ – sa’ hansom for hela dagen och ej yttrade ett ord. [1929, s. 218]
Vänta lite! – sa’ han, som blev överkörd. [1890, s. 82]
Vänta, låt mig ladda! – sa’ den, som sköt bom på haren. [1929, s. 222]
Ytan bedrager – sa’ hon, som föll igenom på svag is. [1890, s. 84]
Är en god, så är de alla goda – sa’ han, som sålde vargungarna. [1889, s. 181]
Ära blir ingen mätt av – sa’ han, som blev dömd ärelös. [1929, s. 188]

Sa’ advokaten [⋯] Sa’ rådmannen
Vad tjänar mened till om den inte brukas? – sa’ advokaten. [1929, s. 72]
Beslut och handling är ett – sa’ domaren, skrev utslaget. [1890, s. 8]
Beslut och handling är ett – sa’ domar’n, utskrev utslaget. [1929, s. 72]
Det hör inte hit – sa’ domar’n om rättvisan. [1929, s. 72]
Det hör inte hit – sa’ Platin om rättvisan. [1890, s. 16]
Här är min plats – sa’ fiskalen, körde grisen ur rännstenen. [1890, s. 44]
↳ Här är min plats – sa’ fiskalen, när han körde fyllhunden ur rännstenen. [1929, s. 73]
↳ Det var min plats det – sa’ länsman’, när svinet låg i rännsten. [1929, s. 73]
De’ va hin håken till ferm / färm expedition! – sa’ fjärdingsmannen,
     blev utkastad från länsmanskontoret.
[1890, s. 29; 1929, s. 73]
Du går väl inte från mej, bror lilla – sa’ fjärdingsman’  till tjuven,
     sprang åt skogen.
[1929, s. 74]
Du är lycklig du, som inte har någon balans – sa’ kronofogden
     om den fulle. [1890, s. 15; 1929, s. 73]
En länsman utan häst är ett oting – sa’ landshövdingen Sparre. [1890, s. 31]
Aldrig ur fläcken! – sa’ länsmannen, låg i diket. [1890, s. 6]
Det duggar jämt – sa’ länsmannen om mutorna. [1890, s. 22]
↳ Det duggar jämt – sa’ domar’n, tog emot mutor. [1929, s. 72]
Det får vara jämnt – sa’ länsman Norberg, när han skulle ge
     tillbaka på böterna.
[1890, s. 12; 1929, s. 73]
Hjulen går ledigt – sa’ länsman Spakman då det skenade. [1890, s. 43]
Här är rum för arton toddar – sa’ länsman’, klappa’ sig på magen. [1929, s. 73]
Jag synar vägen – sa’ länsmannen, låg i diket. [1890, s. 54]
↳ Är bara på landsvägssyn – sa’ länsman’, låg i diket. [1929, s. 72]
Jag åker i full kaviar – sa’ länsman’, när han åkte i karriär. [1929, s. 73]
Jag åkte i kaviar – sa’ Mothander när hans häst skenat. [1890, s. 55]
Lika kärt som oväntat – sa’ länsmannen, kom in i himmelriket. [1889, s. 102]
Det var då alldeles oförtänkt – sa’ käringen, kom in i himmelriket. [1889, s. 42]
Det var mig lika kärt som oförmodat – sa’ prästen, kom in i himmelriket. [1889, s. 18]
Spetsa nu öronsnibbarna, edra bondbassar! – sa’ länsman Filman. [1890, s. 78]
Akta huvudet! – sa’ mästermannen. [1890, s. 5; 1929, s. 205]
Inte för inte – sa’ mästermannen, högg huvudet av delinkventen. [1890, s. 48]
Riktigt träffat! – sa’ mästerman’. [1929, s. 205]
Skål och välkommen igen! – sa’ bödeln till tjuven. [1929, s. 205]
Trogen in i döden! – sa’ mästerman’. [1929, s. 205]
De är väl ej dyrare än smör – sa’ nämndeman’, värderade böcker efter vikt. [1929, s. 75]
Batongen gör slag i saken! – sa’ poliskonstapeln. [1929, s. 74]
Den ena människan äter upp den andra – sa’ polismästar’n, åt fläsk. [1929, s. 72]
Släkten är värst – sa’ polisen, när vaktkontoret inreddes till trikinbysa. [1929, s. 75]
Spring din tusan! – sa’ poliskonstapeln åt lyktstolpen. [1929, s. 74]
Tapperhet är mitt valspråk! – sa’ polisen, slogs med lyktstolpen. [1929, s. 75]
Kom igen om en timme! – sa’ rådman’, satt på klosetten. [1929, s. 72]

Sa’ Ahlgrensson [⋯] Sa’ Ängblommen
Den gubben går inte – sa’ Ahlgrensson. [1890, s. 12; 1929, s. 236]
Den gubben går inte mer – sa’ mågen när svärfar var död. [1929, s. 200]
Inte några titlar här – sa’ Ahrengren vid nattvardsgången. [1929, s. 243]
Det var mig en god hjälp – sa’ Almby, fick åka en halv mil
     på andra sidan hemmet. 
[1929, s. 245]
Det var mig en god tjänst – sa’ gumman, fick åka en halv mil för långt. [1890, s. 24]
↳Det var en god tjänst – sa’ käringen, fick åka med en halv mil för långt. [1929, s. 166]
Tack, dä va mej en god hjälp – sa’ klockaren, fick åka en fjärdingsväg längre
     än han skulle.
[1929, s. 60]

Det var fan, vad du har bråttom! – sa’ Andersson,
     när hästen skenade.
[1890, s. 11; 1929, s. 236]
Det var en sjudjävla smita – sa’ Bengtsson om nattvardsgästerna. [1929, s. 239]
Ge mig litet av varje – sa’ Behrman, köpte konfekt för sex styver. [1890, s. 36]
Det är detsamma vad jag lider, bara min granne har ett dagligt helvete
     – sa’ Bergman.
[1890, s. 15; 1929, s. 225]
Gott dricka – sa’ Bergkvist, slog sju supar i en halv kopp kaffe. [1929, s. 254]
Hur vet han det? – sa’ Bjelke om vindflöjeln. [1890, s. 38; 1929, s. 237]
Det kan kvitta – sa’ Bodin, när prästen sa’ att han icke blev salig. [1929, s. 273]
Vad vill det här säga? – sa’ Bodin, sex fötter och två pigor! [1929, s. 258]
Det är jämt – sa’ Bojsman, när det var udda. [1929, s. 256]
     ”jämt” alternativ stavning av ”jämnt” ⇒ SAOB
Nix madam! – sa’ Broddén, skulletala franska. [1890, s. 67]
↳ Nix madam! – sa’ Brodén, då han skulle tala franska. [1929, s. 270]
Jag umgås icke i huset – sa’ Bromsen om kyrkan. [1890, s. 52]
Ingen har lurat mig värre än du – sa’ Brändström, såg sig i spegeln[1890, s. 48]
↳ 
Ingen har lurat mig värre än du – sa’ Brändström om spegeln. [1929, s. 274]
Jämnt – sa’ Bösen, tog en tredaler för en plåt. [1889, s. 94]
Super mej inte värre full än jag kan ligga kvar på stället – sa’ Calle Isaksson. [1929, s. 266]
Efteråt är man klok –
sa’ Carlander, slapp ut ur dårhuset. [1929, s. 263]
Historiskt – sa’ Crusenstolpe, då han ljög som värst. [1890, s. 40]
Det föll en stock från mitt bröst – sa’ Dickson,
     vann skogshuggningsprocessen.
[1890, s. 29; 1929, s. 236]
Det var gentilt! – sa’ Dybergen om gröten. [1890, s. 14]
En skam för mej, men en heder för sta’n – sa’ Edgren, gick vilse i Åmål. [1929, s. 256]
Det är klart som korvspa’ – sa’ Edmam[1929, s. 235]
Det är ett helvete, att måla himmelen – sa’ Fahlcrantz. [1890, s. 12; 1929, s. 236]
Nu är det slut – sa’ Falk, stöp i graven. [1929, s. 238]
Du är rolig, du, bror! – sa’ Fastborg åt grisen. [1890, s. 19]
Ett vindskontor på vinden – skrev Fegthen. [1890, s. 31]
Det var fan! – sa’ Filén, titta’ i kikaren.   Det var Filén
     – sa’ fan, titta’ i andra ändan.
[1889, s. 42]
↳ Det var fan! – sa’ Filén, tittade i kikarn och bleknade. [1890, s. 11]
Välkommen, o, måne, min åldrige vän! – sa’ Flodqvist, miste håret. [1890, s. 83]
Det är differens på åtskillnad – sa’ Fogelmark. [1890, s. 13]
Det är dagsens ringa sanning – sa’ Forsell, när han ljög. [1929, s. 238]
Gud ske lov för hälsan – sa’ Fröqvistan, låg i sängen och söp. [1929, s. 276]
↳ Gud ske lov för hälsan! – sa’ Sundströmskan satt i sängen
 och söp. [1890, s. 35]
↳ Gud ske lov för hälsan! – sa’ madam Sundström, satt på sängen och söp. [1929, 233]
Var och en har sitt pund, men jag har fem marker mer – sa’ Furken[1929, s. 226]
Det både styrker och uppmuntrar – sa’ Geijer om svagdrickat. [1890, s. 29; 1929, s. 236]
Lyckan har icke sparkat mig i ändan, som alla andra har gjort – sa’ Gelhaar. [1890, s. 60]
Det va’ mej en rolig sate! – sa’ Gleisman om tuppen. [1890, s. 10]
Pang! – sa’ Gravander, släppte mathämtaren i stenarna. [1890, s. 70]
Inte resonera, för det går inte! – sa’ Granberg. [1890, s. 45]
Ditåt lutar det – sa’ Grönlundskangick på sned. [1890, s. 18]
↳ Ditåt lutar det – sa’ madam Grönlund, gick på sned. [1929, s. 233]
Ditåt lutar det – sa’ käringen, gick på sned. [1929, s. 174]
Får jag leva och ha hälsan, kommer jag också hit sa’ Grönstrand,
     gick över kyrkogården.
[1890, s. 34]
↳ Får jag leva och ha hälsan kommer jag också hit – sa’ Grönstrand,
     gick över kyrkogården.
[1929, s. 232]
Frihet bor i Norden – sa’ Grönvall, släppte ut grönsiskan. [1890, s. 33; 1929, s. 232]
Det mulnar i krumelunten – sa’ Gyllenram[1929, s. 236]
↳ Det mulnar i krumelunten – sa’ fru Dimander. [1890, s. 13]
     ”krumelunten” felsägning för ”horisonten” ⇒ SAOB

Det var både ljuvligt och njutningsfullt – sa’ Gyllenram. [1890, s. 29; 1929, s. 236]
Vad råheten beträffar, så nog äger jag den – sa’ Hagelin,
     när någon tyckte han kunde ha råd att bjuda på något. 
[1890, s. 45]
↳ Vad råheten beträffar, så inte fattas den – sa’ garvar Hagelin,
     när någon tyckte han kunde ha råd att bjuda på något. 
[1929, s. 250]
     ”råheten” används här i ordlekande betydelse för ”att ha råd” ⇒ SAOS
Gud styr – sa’ Hallberg, när oxarna skena. [1929, s. 270]
Skämt åsido! – sa’ Hedin, om hummern, som var något ankommen. [1890, s. 74]
Adjö så länge – sa’ Hellgren var gång han tog avsked. [1890, s. 5]
↳ Ajö så länge – sa’ Hellgren var gång han tog avsked. [1929, s. 232]
Himmelens Gud! – sa’ Hellman, satte sig i buteljkorgen. [1890, s. 39]
Den står för min räkning – sa’ Hellströmom spöpålen. [1929, s. 240]
Nu högg det! – sa’ Hulterström, då hunden bet honom i träbenet. [1929, s. 226]
De’ ä’ inge’ käringeprat, för de’ har min hustru sagt – sa’ Hultman[1929, s. 271]
Nej, tag hit den andra! – sa’ Hultman om rocken, då han ej ägde mer än en. [1890, s. 66]
Man matar inte grisar med pannkakor – sa’ Höken. [1890, s. 54]
Det slinker ned, som i en gammal människa – sa’ Jansson
     om brännvinet.
[1890, s. 29; 1929, s. 236]
Här ska’ valsas, gossar! – sa’ Kallstenius, bjöd på rummel. [1890, s. 37]
↳ Här ska’ valsas, gossar! – sa’ Kallstenius, tog sig sjunde supen. [1929, s. 237]
Djävlarnas överstepräst Agamemnon och kämpen Achilles!
     – sa’ Kullberg, då han skulle svära.
[1890, s. 26]
Inte vill jag slå vad, men nog kan jag svära på det – sa’ Kullbergen. [1890, s. 46]
Inte vill jag slå vad, men nog kan jag svära på’t – sa’ sa irländaren. [1929, s. 278]
Skall hyran betalas, så flyttar jag – sa’ Kumlander. [1890, s. 75]
Vi ska’ tänka på’et – sa’ Kumlander om hyrans betalande. [1890, s. 83]
Det talar jag inte om – sa’ Käcken, då han intet visste. [1929, s. 237]
Det var näcken – sa’ Käcken, då han damp i bäcken med säcken. [1929, s. 237]
Gud förbanna alla möbler med hörn – sa’ Källström,
     slog huvudet i kakelugnen. 
[1929, s. 249]
Jag är för gammal att dricka vatten – sa’ Köbel, låg i sjön. [1890, s. 53]
Om det hörs några hundar skälla, så är det Robson och jag – sa’ Köhlen[1929, s. 248]
Snyggt skall det vara – sa’ Larsson, klippte av stubbsockorna. [1929, s. 233]
Allting har en anledning – sa’ Lundahl, telegraferade ”vilse” till hustrun. [1890, s. 6]
Det var god välling det här – sa’ Lundbergom toddyn. [1929, s. 277]
Jag skäms riktigt som en hund – sa’ Lundbergen. [1890, s. 54]
Låt det gå raskt! – sa’ Lundblom, dog i kolera. [1890, s. 60]
Fort gjort, är väl gjort – sa’ Lundströmskan. [1890, s. 31]
Finemang! – sa’ Mobergskan. [1890, s. 32]
↳ Finemang! – sa’ Mobergskan, tog loppan på magen. [1929, s. 234]
Grannlåt! – sa’ Mobergskan om mågen. [1929, s. 275]
Tranquilement! – sa’ Mobergskan. [1890, s. 81]
Jag åkte i kaviar – sa’ Mothander när hans häst skenat. [1890, s. 55]
↳ Jag åker i full kaviar – sa’ länsman’, när han åkte i karriär. [1929, s. 73]

Inte som värst – sa’ Nerkingen, blev tillfrågad om han hade bråttom. [1929, s. 250]
Den är gjord efter mitt eget  huvud – sa’ Nisbeth om stekpannan. [1890, s. 25]
↳ Den är gjord efter mitt huvud – sa’ Nisbeth om stekpannan. [1929, 225]
En sup är ingen sup, två är en halv – sa’ Pettersson, tog tre. [1929, s. 238]
Klybax! – sa’ Pettersson, spelade klöver. [1890, s. 57]
Växla mig den! – sa’ Pihlman om byxknappen. [1890, s. 82]
Växla mig den – sa’ klockaren, fick en byxknapp i håven. [1929, s. 59]
Det hör inte hit – sa’ Platin om rättvisan. [1890, s. 16]
↳ Det hör inte hit – sa’ domar’n om rättvisan. [1929, s. 72]

Kommer aldrig i fråga – sa’ Platin om rättvisan. [1929, s. 232]
Nu är det slut – sa’ Ploman, när han dog. [1929, s. 234]
I dag sköter var och en sitt! – sa’ Qvist, segla i sank. [1929, s. 244]
Tvärtemot motsatsen – sa’ Rathsman. [1890, s. 79]
Fan så kalla rum! – sa’ Rejmer, låg i rännsten och frös näsan av sig. [1929, s. 254]
Åh, nog räcker dom i min tid – sa’ Reutermark om tarmarna. [1929, s. 274]
Du är ett svin, Hammarberg, kom och sätt dig bredvid mig! – sa’ Rosenstein.
     [1890, s. 12; 1929, s. 236]
Här skall ni få se på fan! – sa’ Sjöström, skulle göra bön. [1929, s. 244]
Ännu lever Gud! – sa’ Sjöström, titta upp ur vaken. [1929, s. 247]
Sköna tanke, var fick jag dig ifrån? – sa’ Sjövall. [1890, s. 78]
Fan i fåtöljen! – sa’ Smörlund, satte sig i degtråget. [1890, s. 33]
↳ Fan i fåtöljerna! – sa’ Smörholt, satte sig i degtråget. [1929, 232]
Låt skräpet brinna! – sa’ Sopen, när de talade om för honom
     att hans stuga brann. 
[1929, s. 228]
Halvan går! – sa’ Spångberg, drack ur halvankaren. [1890, s. 42]
↳ Halvan går! – sa’ Spångberg, drack ur ankaret. [1929, s. 264]
Skål! – sa’ Spånberg [sic!], drack ur halvankaret. [1929, s. 232]
Jag är ingen träckätare – sa’ Stark, när han blev bjuden på snus. [1929, s. 231]
Det låter betänkligt – sa’ Sundberg om saligheten. [1890, s. 23]
↳ Det är betänkligt – sa’ Sundberg om saligheten. [1929, 233]
Gud ske lov för hälsan! – sa’ Sundströmskan satt i sängen och söp. [1890, s. 35]
↳ Gud ske lov för hälsan! – sa’ madam Sundström, satt sängen och söp. [1929, 233]
↳ Gud ske lov för hälsan – sa’ Fröqvistan, låg i sängen och söp. [1929, s. 276]

Fort går det just / just inte, men sakta går det – sa’ Säter. [1890, s. 34; 1929, 225]
Dä va gott portvin! – sa’ Södlund, drack madeira. [1929, s. 242]
Den går långt – sa’ Tempelman, när peruken blåste av honom på isen. [1890, s. 21]
↳ Den går långt – sa’ Tempelman, när peruken blåste av’en på isen. [1929, 233]
Aldrig vantar – sa’ Thorell, frös fingrarna av sig. [1929, s. 251]
Inte är jag rädd, men nog springer jag – sa’ Thunberg[1929, s. 243]
Bättre lycka nästa gång – sa’ Tullberg, sköt bom på länsman. [1929, s. 231]

Det är så långt till skogen – sa’ Törnberg, eldade med yxskaftet. [1890, s. 23]
↳ Det är långt till skogen – sa’ Törnberg, eldade med yxskaftet. [1929, 225]
↳ Det är så långt till skogen – sa’ Törnberg, elda’ med yxskaft. [1929, 272]
Sker det så sker det, och sker det icke så sker det ändå – sa’ Wallenberg[1929, s. 262]
Jag trivs inte i större sällskap – sa’ bokbindar Wenberg, gick inte i kyrkan. [1929, s. 255]
Det var märkvärdigt! – sa’ Vickström, när kassan gick ihop. [1929, s. 260]
Där går vägen – sa’ Widell, körde i diket. [1929, s. 259]
Jag far ut och åker – sa’ Vidstrand[1929, s. 246]
Allting på sin plats – sa’ Wikman, låg på ryggeni rännstenen. [1890, s. 5]
↳ Allting på sin plats – sa’ Wikman, låg på rygg i rännstenen. [1929, s. 232]
Det tål att tänka på – sa’ Åberg om edgången. [1929, s. 266]
Som det är, så är det, och som det blir, så blir det – sa’ Åbommen. [1890, s. 73]
Jag är väl ingen hund heller, fastän jag kan sitta – sa’ Åkerbergen. [1890, s. 51]
I min smak är fårgödsel bäst – sa’ Ängblommen, höll föredrag. [1929, s. 254]

Sa’ artilleristen [⋯] Sa’ översten
Fy skam på lång stång! – sa’ artilleristen till bildhuggaren. [1890, s. 34]
Hut bonde, jag är krigsman! – sa’ beväringen till far sin. [1929, s. 66]
Håll tills jag kommer opp! – sa’ beväringen, slogs omkull under marschen. [1929, s. 66]
Fanan full! – sa’ fanjunkaren, trilla’ utför trapporna. [1929, s. 63]
De tolv sista suparna tog mig – sa’ gardisten, berättade att han varit full. [1929, s. 65]

Det ryser i mig – sa’ gardisten, gick genom hasselskogen. [1890, s. 18; 1929, s. 64]
Ett ansvarsfullt ämbete det här! – sa’ gardisten, satte sig i postkuren att sova. [1890, s. 31]
Han har lika många leder i ryggen, som hunden i svansen
     – sa’ gardisten om kammarherrn.
[1890, s. 44]
Hit och dit är lika långt – sa’ gardisten, gick till krogen i stället för i kyrkan. [1929, s. 65]
Inte står jag ensam och skäms – sa’ gardisten åt Carl XIII:s bildstod. [1890, s. 47]
Jag känner talstiken – sa’ gardisten, fick prygel. [1929, s. 65]
     ”talstiken” felsägning för ”taktiken”.
Klang i dukaten! – sa’ gardisten, slog tre styver i krogdisken. [1929, s. 65]
Kronans tjänst går framför allt – sa’
livgardisten, red över mor sin.
[1890, s. 58]
↳ I tjänsten känner jag ingen – sa’ livgardisten, red omkull mor sin. [1929, s. 66]
Låt mig sköta bägarn! – sa’ gardisten, gick till skrift. [1890, s. 59]
Min värdinna tror hon ingen hyra ska få av mej,
     och så tror jag med – sa’ gardisten
[1929, s. 64]
Sjön suger! – sa’ gardisten, gick över Slussen. [1929, s. 65]
↳ Sjön suger! – sa’ sjömannen, gick över slussen. [1890, s. 75]

Marschera ni på, pojkar, jag kommer efter – sa’ generaln. [1929, s. 62]
Jag älskar ensamheten – sa’ kadetten, satt i arrest. [1929, s. 66]
Här är ingen gemen, här är bara korporaler – sa’ korpral Lustig. [1890, s. 38]
Han sprack, den saten! – sa’ korpral Munter om granaten. [1890, s. 37]
Soldaten måste sälja sitt liv dyrt – sa’ löjtnanten,
     gifte sig med en gammal änka.
[1929, s. 63]

Jag vånnar du vore rund eller fyrkantig, så skall du la’ stå, tills korpralen kommer, lell
     – sa’
västgötarekryten åt vaktrunden.
[1890, s. 50]
Det skulle inte förvåna mig, om jag finge huvudvärk – sa’ soldaten,
     fick kulan genom huvudet.
[1890, s. 25]
↳ Det skulle inte förvåna mig, om jag fick huvudvärk – sa’ soldaten,
     när kulan gick honom genom huvudet.
[1929, s. 64]
Framåt ärsch [marsch]! Få ni syn på fienden, slåss till sista man,
     därefter tillbaks allihop! – sa’ översten.
[1929, s. 62]

Sa’ apotekaren [] Sa’ åkaren
Guds välsignelse – sa’ apotekaren om rödsoten. [1929, s. 76]
Nu dricker jag gratis – sa’ apotekaren, tog in bittervatten. [1929, s. 76]
     mineralvatten som innehåller bittersalt ⇒ SAOB
     bittersalt: magnesiumsulfat, användes inom medicinen till laxermedel ⇒ SAOB
Gott att ha förtjänst – sa’ barberaren, rakade katten. [1929, s. 96]
Jämnt skägg – sa’ barberaren, rakade katten. [1890, s. 51]
Kniven börjar bli slö – sa’ barberaren, raka’ för tjugufem öre. [1929, s. 96]
Nu slipper herrn raka sig vidare – sa’ barberaren,
     skar läppen av kunden.
[1890, s. 68]
Här står jag fast som en ek – sa’ bleckslagaren, föll ned från taket. [1929, s. 80]
Det kan jag göra trykt – sa’ boktryckaren. [1890, s. 21]
Det kan jag göra som tryckt – sa’ boktryckaren. [1929, s. 209]
Här skall bli annat malt – sa’ bryggaren, rostade potatisen. [1890, s. 43]
Här ska bli annan malt – sa’ bryggaren, rostade potäterna. [1929, s. 78]
     malt: (neutr., äv. realgenus / maskul.) säd beredd för att användas som råvara
     för tillverkning av vissa drycker (öl, brännvin) ⇒ SAOB
Djuren har ingen annan gud än människan – sa’ cirkusdirektören. [1929, s. 79]
All vår början är svår – sa’ dansmästaren, skulle lära gåsen
     gå ut med tårna.
[1890, s. 7]
Hoppa upp, byt om fötter och kom sen ner igen – sa’ dansmästar Kallenberg. [1929, s. 79]
Ingenting är omöjligt – sa’ dansmästaren, lärde gåsen gå utåt med tårna. [1929, s. 79]
Så gå och häng dig då! – sa’ doktorn, när patienten klagade,
     att han varken kunde gå, stå eller ligga.
[1890, s. 78]
Det har varit dött länge, men nu börjar det bli liv och rörelse, Gud ske lov!
     –
sa’ dödgrävaren, då koleran kom. [1929, s. 61]

Jag kommer väl hit jag också en gång på allvar – sa’ dödgrävaren,
     trillade ner i gravgropen.
[1890, s. 54]
När dödligheten är stor, må vi gott! – sa’ dödgrävaren. [1929, s. 61]
Svårt att leva – sa’ dödgrävaren, när ingen dör. [1929, s. 61]
Vad skall man nu leva av, när det inte mer finnes några lik?
     – sa’ dödgrävaren.
[1890, s. 45]
Vad ska vi nu äta, när det inte finns några lik – sa’ dödgrävaren. [1929, s. 61]
Här är kallt som i helvete – sa’ eldaren, kom in i kyrkan. [1929, s. 209]
Hiss’ på varan! – sa’ fiskaren, fick käringen sin i noten. [1929, s. 95]
Hiva på varan! – sa’ fiskaren, fick käringen sin i noten. [1890, s. 43; 1929, s. 95]
Äkta ljusblått! – sa’ färgaren, färgade grönt. [1890, s. 86; 1929, s. 205]
Vi är yrkesbröder – sa’ garvaren åt perukmakar’n, vi ta båda av håren. [1929, s. 89]
Gud ske lov man har sitt handtverk under tak! – sa’ gatläggaren,
     låg i takdroppet.
[1890, s. 34; 1929, s. 100]
Gott att ha sitt hantverk under tak – stenläggaren, stensatte portgången. [1929, s. 100]
Det här är mitt dagliga bröd – sa’ gatsoparen, sopade gatan. [1890, s. 27; 1929, s. 100]
Ruter ut! – sa’ glasmästaren. [1889, s. 147; 1890, s. 71; 1929, s. 79]
En fluga gör ingen sommar – sa’ handlande Broms åt bonden,
     som svarade: och icke en Broms heller. 
[1890, s. 31]
Min harpas strängar har brustit – sa’ harpspelaren,
     då hustrun dog.
[1890, s. 63]
Hovsamheten är en dygd – sa’ hovslagaren, sparkades av hästen. [1890, s. 44]
Nu gick haren åt fanders – sa’ jägaren, tog miste
     och sköt hunden.
[1890, s. 68]
Du säger lergök, men menar åsna – sa’ kakelugnsmakaren. [1890, s. 15; 1929, s. 89]
Något för något – sa’ knallen, gav en synål för en måltid. [1889, s. 127]
Visste inte fan att det var bröllop i huse’! – sa’ skålknallen,
     kom in i kyrkan, när prästen började med:
     Vi kommer du härin och haver icke bröllopskläder? 
[1890, s. 94]
I dag arbetas det här – sa’ kopparslagaren, peka’ på huvudet. [1929, s. 80]
Gud bevare oss alla tretton! – sa’ krukmakaren,
     förde tolv krukor över sjön.
[1890, s. 35]
Gud hjälp oss alla tretton! – sa’ krukmakaren när han föll
     och slog sönder sina tolv krukor.
[1865, s. 40]
Gud hjälpe oss alla tretton – sa’ krukmakaren, när han
     slog sönder sina tolv krukor.
[1889, s. 70]
Mera ler! – sa’ krukmakaren. [1890, s. 63]
Det är mängden som gör det – sa’ kryddkrämaren, sålde för en styver billigare
     än han själv givit.
[1865, s. 27]
Det är mängden som gör’et – sa’ käringen, sålde för en styver billigare,
     än hon själv givit.
[1889, s. 45]
Mängden gör’et – sa’ käringen, sålde tvåstyvers pepparkakor
     för en styver. 
[1890, s. 62]

Mängden gör’et – sa’ västgöten, sålde till underpris. [1929, s. 281]
O, vad ändå livet är skönt! – sa’ krögaren, fick spela bondtolva. [1890, s. 69]
De’ ä’ fistula in ano – sa’ kvacksalvaren om finnen på näsan. [1890, s. 15]
Det angår mig ej – sa’ kyparen om märsseglet. [1890, s. 11]
Slut med drickspengarna – sa’ kyparen på Hamburger-Börs. [1890, s. 77]
Vid glasens klang – sa’ källarmästaren, trilla’ under bordet. [1929, s. 77]
Ödet har alltid varit min lott, och övergiven av saknaden, står jag ensam kvar
     – sa’ källarmästar 
Österberg, skulle hålla tal. 
[1890, s. 87]
Jag lever på hoppet – sa’ lindansaren. [1929, s. 201]
Alla svin är svarta i mörkret – sa’ mjölnaren, törna’ mot sotar’n. [1929, s. 93]
Det är appartogryn – sa’ mjölnaren om kattlorten. [1929, s. 93]
Det är appartogryn – sa’ hökaren om råttlortarna. [1890, s. 10]
     appartogryn / apartogryn (SAOB): i bygdemålsfärgad framställning, extra fina,
     utmärkta gryn ⇒ SAOB
Man ska leka med sina likar – sa’ mjölnaren, lekte med sin so. [1929, s. 93]
Rättvisan skapades av Gud – sa’ mjölnaren, tullade med tråget. [1890, s. 71]
Var och en åker efter sitt stånd – sa’ mjölnaren, hängde i kvarnvingen. [1889, s. 82]
Väl att vi blev det varse! – sa’ mjölnaren, när kvarnhjulet
     följde med strömmen.
[1890, s. 84]
Det var väl vi såg när det hände – sa’ mjölnaren, när vattenhjulet
     följde med strömmen. 
[1929, s. 93]
Detta skall vara en tupp – sa’ målaren, målade en sugga. [1890, s. 25]
Färgen är god – sa’ målaren, stjälpte omkull färgpytsen. [1890, s. 34]
Färgen är god – sa’ målaren, spelte kort. [1929, s. 95]
Här behöver spacklas – sa’ målaren, låg full bakom gärdesgården. [1890, s. 42; 1929, s. 95]
Här ska spacklas – sa’ målaren, fick se en mager häst. [1929, s. 95]
Jag hör din röst, men jag kan inte hjälpa dig – sa’ målaren
     när brännvinet rann ur kuttingen.
[1929, s. 95]

Ändan kröner verket – sa’ målaren, satte sig på nymålade bordet. [1890, s. 86]
Det var mig en hårdspelt sate! – sa’ organisten om kyrkpsalmen. [1890, s. 15]

Gud vet, var jag tar mina noter ifrån – sa’ organisten. [1929, s. 60]
Den gången spelte vi bra – sa’ orgeltramparen. [1889, s. 22]
     orgeltrampare: person som är anställd för att trampa en eller flera
     bälgar till en orgel ⇒ SAOB
I dag spelte vi bra – sa’ orgtramparen åt organisten. [1890, s. 46]
     orgtrampare ⇒ SAOB = orgeltrampare ⇒ SAOB
I dag ha vi spelt bra – sa’ orgeltramparen till klockaren. [1929, s. 60]
Nu spelte vi bra – sa’ orgeltramparen. [1929, s. 60]
Kom i min famn! – sa’ parmmätaren. [1890, s. 57]
     parmmätare: person förordnad att bl. a. mäta upp hö o. halm l. ved samt att kontrollera
     storleken av måtten för dessa varor ⇒ SAOB
Det har aldrig hänt min son förr – sa’ plåtslagaren, då hans pojke föll ner från taket
     och slog ihjäl sig.
[1929, s. 79]

Det är detsamma, bara det går – sa’ plåtslagaren,
     ramlade utför taket.
[1890, s. 18; 1929, s. 80]
Nu går det för långt – sa’ plåtslagaren, ramla’ utför taket. [1929, s. 79]
Jag vore olycklig, om jag ej kunde musik – sa’ positivspelaren. [1890, s. 54]
Det klingar bra i mina öron – sa’ procentaren, när hans kund
     klagade över penningbrist.
[1890, s. 27; 1929, s. 202]
Skriva kan jag inte, men linjera kan jag – sa’ professorn. [1929, s. 76]
Skriva kan jag just inte, men linjera kan jag så mycket bättre
     –
sa’ profossen på tillfrågan om han kunde skriva. [1890, s. 73]

     profoss: förr i kronans / en stads / ett härads tjänst anställd befattningshavare
     som hade att sköta vissa polisiära / fiskaliska uppgifter ⇒ SAOB
På sådana här ställen ska’ man roa sig – sa’ provryttaren, kastade gästgivaren ut
     genom fönstret.
[1890, s. 70]
Snabba äro lyckans stunder – sa’ Möllman, var provryttare i två dagar. [1929, s. 268]
     provryttare: försäljare som reser runt och visar upp prover, handelsresande. ⇒ SAOB
Det ger sig i ändan – sa’ repslagaren. [1889, s. 39]
Det ger sig väl i ändan – sa’ repslagaren. [1890, s. 13]
Det tar sig på ändan – sa’ repslagaren. [1929, s. 80]
Mitt liv är en våg, som röres en tid i svallande tåg – sa’ repslagaren. [1890, s. 63]
Tänk på ändan – sa’ repslagaren, snodde hampan om livet. [1929, s. 80]
Ändan kröner verket – sa’ repslagaren. [1929, s. 80]
Slit’en med hälsan! – sa’ sadelmakaren om karbasen. [1890, s. 74]
Slit den med hälsan! – sa’ sadelmakaren om karbasen. [1929, s. 89]
     karbas: ris/ spö / rotting o. d. som användes som prygelredskap,
     särskitlt vid agande av barn ⇒ SAOB

Gud ske lov man står utanför! – sa’ skolmästaren, när pojkarna slogs. [1889, s. 70]
Gud ske lov, att man är utanför leken! – sa’ skolmästaren, när pojkarna slogs.
     [1929, s. 76]
Mycket ändamålsenlig – sa’ skolmästaren om karbasen. [1890, s. 63]
     karbasen: se ”sadelmakaren om karbasen” ovan.
Vem kan känna till varje vattenpöl? – sa’ skolmästaren,
     när han blev tillfrågad om Svarta havet.
[1929, s. 76]

Det var en vacker vals – sa’ guldsmeden om marschen. [1929, s. 92]
Du får ta vad själen väger, men inte mer – sa’ smeden till fan. [1929, s. 92]
Hårt emot hårt – sa’ smeden, slog huvudet i städet. [1929, s. 92]
Här ska’ du få se på gnistor – sa’ smeden, slog ut ögat på skräddarn. [1890, s. 42]
Jo, jo, men! – sa’ smeden, fortsatte att smida. [1890, s. 52]
Det här går inte i längden – sa’ snickaren, såga’ brädet på tvären. [1929, s. 91]
Det rör mig inte – sa’ snickaren, blev sparkad på träbenet. [1889, s. 41]
Det rör mig ej – sa’ åkaren, när märren bet honom i träbenet. [1890, s. 10]

Väl träffat – sa’ mannen, när kulan råkade hans träben. [1889, s. 177]
Gott att ha – sa’ snickaren om fingrarna, då han huggit av tummen. [1890, s. 36]
Gott att ha – sa’ snickaren om fingrarna, när han högg tummen av sig. [1929, s. 91]
Hon är inte vacker, men stark – sa’ snickaren om likkistan. [1890, s. 42; 1929, s. 91]
Damma inte ner mej – sa’ sotaren till mjölnar’n. [1929, s. 101]
Här skall bli svart på vitt – sa’ sotaren, när han satte sig i snön. [1929, s. 101]
I mörkrets famn där ingen blir varse min tår – sa’ sotaren,
     satt i skorsten och söp.
 [1929, s. 101]

Jo, jag tackar, jag! – sa’ sotaren, fick en palt. [1890, s. 52]
Svart var det – sa’ sotaren. [1890, s. 73]
Svårt blir det – sa’ sotaren, skulle äta med sked. [1890, s. 77; 1929, s. 101]
Vi äro svarta båda – sa’ sotaren åt prästen. [1929, s. 101]
Hederligt i skålen – sa’ spelmannen, fick en palt. [1890, s. 41]
Hederligt i skålen – sa’ spelmannen, fick en palt. [1929, s. 62]
Ja, nu börja vi igen – sa’ spelman Sundström, spelte oupphörligt. [1890, s. 51]
Vi prästerskap – sa’ spögubben. [1865, s. 92]
     spögubbe: delvis skämtsam benämning på kyrkvaktare med tanke på att en
     av dennes uppgifter var att med spöet / kyrkstöten väcka sovande ⇒ SAOB

Det är mer än jag orkar bära – sa’ stadsbudet, blev kallad nöt. [1929, s. 205]
Gott att ha sitt hantverk under tak – stenläggaren, stensatte portgången. [1929, s. 100]
Gud ske lov man har sitt hantverk under tak! – sa’ gatläggaren,
     låg i takdroppet.
[1890, s. 34; 1929, s. 100]
Den knakar inte mer än en trivs med det – sa’ stolsmakaren om stolen. [1929, s. 91]
     stolsmakaren: stolmakare ⇒ SAOB
Det var allt bra litet det där – sa’ tapetseraren, fick en örfil i likvid. [1890, s. 27]
Den spiken drog – sa’ timmermannen när han stoppa’ honom i fickan. [1865, s. 21]
Den spiken drog! – sa’ timmermannen, stopp’an i fickan. [1889, s. 35; 1890, s. 16]
Den spiken drog – sa’ timmermannen, stopp’an i fickan. [1929, s. 91]
Kropp förtjänar och kropp förtär – sa’ timmermannen, låg full på gatan. [1890, s. 56]
All höghet är förgänglig – sa’ tornväktaren, miste tjänsten. [1929, s. 61]
Bättre opp – sa’ tornväktaren till gatsoparen. [1929, s. 61]
Det går efter gehör – sa’ tornväktaren, tutade galet. [1890, s. 10; 1929, s. 61]
Här i världen lutar det utför – sa’ tornväktaren, ramla’ utför torntrapporna. [1929, s. 61]
Ja, ditåt lutar det – sa’ tornväktaren, klappade halta käringen på axeln. [1890, s. 50]
Ära vare Gud i höjden – sa’ tornväktaren, föll ned från Uppsala kyrktorn. [1929, s. 60]
Det var så gott det – sa’ torparen, fick en örfil och 12 skilling
     i drickspengar.
[1890, s. 23]
Kall vinter i år! – sa’ torparen, frös fast i sängen. [1890, s. 58]
I min smak ä’ kodynga bäst – sa’ trädgårdsmästaren. [1929, s. 79]
Mitt hus är också ett bönehus – sa’ trädgårdsmästaren. [1890, s. 54]
Som folket är, så få de morötterna – sa’ trädgårdsmästaren. [1890, s. 75]
Som folket är till, så får de morötterna till – sa’ trädgårdsmästaren. [1929, s. 79]
Så många huvuden, så många sinnen – sa’ trädgårdsmästaren,
     när kålhuvudena trillade från honom.
[1890, s. 75]
Så många huvuden, så många sinnen – sa’ trädgårdsmästaren, när han körde omkull med kållasset. [1929, s. 79]
Kvinnor är svaga kärl, som behöva bandas – sa’ tunnbindaren,
     slog hustrun sin med ett tunnband.
[1890, s. 71]
Tappen i hålet – sa’ tunnbindaren. [1929, s. 91]
Det går en oro genom tiden – sa’ urmakaren, blev bysatt. [1890, s. 22; 1929, s. 91]
     bysatt: bysätta = för gäld låta taga någon i fängsligt förvar för att på detta sätt
     frampressa betalning ⇒ SAOB

Mitt liv är en våg, som röres en tid – sa’ urmakaren. [1890, s. 62]
Tyst barn! – sa’ urmakaren, när klockan stannade. [1929, s. 89]
Ändan kröner verket – sa’ urmakaren, satte sig på klockan. [1929, s. 89]
Det är tyst och stilla – sa’ nattvakten, satt på trappan och somnade. [1929, s. 202]
Vik åt helvete, vägen är trasig – sa’ vägvakten. [1929, s. 202]
Ännu har ingen opartisk fått inträde under Kongl. Hofrättens sessioner
     – sa’ vaktmästaren till en rättsökande part. 
[1890, s. 85]
Den, som hade den här på en tåt och finge draga den upp och ner genom halsen!
     – sa åkaren om supen.
[1890, s. 24]
Den som hade den på en tåt och fick dra den opp och ned i halsen
sa’ åkaren om supen. [1929, s. 102]
Det ska’ gå på fem minuter—och en kvart – sa’ åkaren,
     erbjöd sig att köra till Blåporten.
[1890, s. 27; 1929, s. 102]
Det rör mig ej – sa’ åkaren, när märren bet honom i träbenet. [1890, s. 10]
Det rör mig inte i ryggen – sa’ åkaren, när hästen bet’en i träbenet. [1929, s. 102]
Det rör mig inte – sa’ snickaren, blev sparkad på träbenet. [1889, s. 41]

Väl träffat – sa’ mannen, när kulan råkade hans träben. [1889, s. 177]
Jag har kört mera vatten i min dar, än du har sett – sa’ åkaren till sjömannen. [1890, s. 53]
Så mycket vatten har du inte sett som jag kört – sa’ åkaren till sjömannen. [1929, s. 102]
Tar du den, så tar du den med! – sa’ åkaren, lassa’ på hästen. [1929, s. 102]

Sa’ bagaren
De’ ä’ bara russin – sa’ bagar’n om bobborna. [1890, s. 13]
     ”bobba” = kackerlacka ⇒ SAOB
Den första valsen, som ska’ dansas, blir en kvadrilj – sa’ bagar’n. [1890, s. 27]
Den i mig! – sa’ bagar’n om galten. [1890, s. 24; 1929, s. 87]
Det lyckas inte – sa’ bagaren, skulle grädda bullarna i solvärmen. [1890, s. 20; 1929, s. 88]
Det lyckas inte – sa’ bagar’n, gjorde bullar i solvärmen. [1890, s. 20; 1929, s. 87]
Du kalla Östersjö – sa’ bagar’n, kröp i ugnen. [1929, s. 88]
Försöket gör’et – sa’ bagar’n, sålde snuten för mandelbröd. [1890, s. 33]
Försöket gör’et – sa’ bagar’n, sålde snutar för mandelbröd. [1929, s. 88]
     ”snut” = ett slags spetsigt / snibbformat (vete)bröd ⇒ SAOB
Här finns mod och sinne – sa’ bagar’n, kastade katten in i ugnen. [1890, s. 39]
Här ska’ bli andra bullar – sa’ bagar’n, lade sig själv i baktråget. [1890, s. 38; 1929, s. 88]
↳ Här ska’ bli andra bullar – sa’ baga’rn, stekte katten i ugnen. [1890, s. 45]
Inte för det är vackert, men det är ett fast arbete
     – sa’ bagar’n om snuten.
[1890, s. 48]
Litet av varje – sa’ konditorn, blandade krita i konfekten. [1929, s. 88]
Man vänjer kisse – sa’ bagar’n, sopade ugnen med katten. [1890, s. 63]
Rätt så! – sa’ bagar’n, gjorde en kringla. [1890, s. 72]
Ändan kröner verket – sa’ bagar’n, satte sig i degtråget. [1890, s. 86]

Sa’ bonden
Aldrig ett liv! – sa’ bonden, sköt i myrstacken. [1890, s. 5]
Aldrig har jag varit rädder, men det här var ett konstigt djur – sa’ bonden,
     sprang för pinnason
(igelkotten). [1929, s. 107]
Alltid ska’ det vara djävligt för mej – sa’ bonden,
     blev utan vin vid nattvardsgången. 
[1890, s. 6]
Bort, orena ande! – sa’ bonden, skakade byxorna. [1929, s. 120]
Bäst tvätta sig hädanefter – sa’ bond’, då hustrun fick ett negerbarn. [1929, s. 114]
Da capo! – sa’ bonden, fick örfil’n. [1890, s. 20]
Da capo! – sa’ bond’ om örfilen. [1929, s. 103]
De ä’ lugna te’ ha – sa’ bond’ om manchetterna. [1890, s. 30; 1929, s. 103]
De’ ä’ våran kyrkväg – sa’ bonden om vägen till helvetet. [1890, s. 15]
De ä händer – sa’ bonden, sköt kråkan. [1929, s. 103]
De ä’ händer – sa’ rospiggen, sköt kråkan. [1890, s. 19]
Dä änder – sa’ bond’, sköt kråkor. [1929, s. 117]
Den klokaste ger efter – sa’ bonden, gick undan
     för lokomotivet. 
[1890, s. 28; 1929, s. 103]
Den vägen bär åt helvete – sa’ bonden om kyrkvägen. [1890, s. 10]
Den vägen ska vi alla – sa’ bonden, slakta’ grisen. [1929, s. 105]
Den är riktigt ljuvlig – sa’ bonden om tobaken. [1890, s. 26]
Det blir väl fler stämmor – sa’ bonden, söp upp mantalspengarna. [1890, s. 20]
Det drar – sa’ bonden, åkte i pinnskrindan. [1890, s. 21]
Det där lägger jag mig inte uti – sa’ bonden när kamraten
     föll i drankkaret. 
[1890, s. 26]
Det där var ett bra spratt för vägglössen – sa’ bonden, då stugan brann. [1890, s. 19]
Det gick an det var ingen ko – sa’ bonn’, miste hustrun. [1929, s. 117]
Det går ändå an, att det icke var en ko – sa’ bonden, miste hustrun. [1890, s. 19]

Det gick an det inte var hästen – sa’ bonden, när hustrun dog. [1929, s. 113]
Det går allt högre och högre – sa’ bonden, trillade ned i diket. [1890, s. 26]
Det / Den går fäll inte av för hackor – sa’ bonden,
     tog till spaden. 
[1890, s. 26; 1929, s. 103]
Det går så länge det går – sa’ bonden, försökte laga fickuret. [1890, s. 22]
Det går till en tid – sa’ bonden, körde i sjön
     på midsommardagen. 
[1890, s. 19; 1929, s. 103]
Det går väl över – sa’ bonden, körde i sjön. [1890, s. 16]
Det går ändå an, att det icke var en ko – sa’ bonden, miste hustrun. [1890, s. 19]

Det gick an det var ingen ko – sa’ bonn’, miste hustrun. [1929, s. 117]
Det går över mitt förstånd – sa’ bonden, då vattnet steg
     honom över ändan.
[1929, s. 120]
Detta går över mitt förstånd – sa’ käringen, gick i vatten över knäna. [1889, s. 46]
Det går över mitt begrepp – sa’ käringen, stod i vatten till midjan. [1929, s. 163]
Det hade jag inte trott – sa’ bonden, välte med lasset i diket. [1889, s. 40]
Det hade jag intet trott – sa’ bonden, välte med vagnen. [1890, s. 16; 1929, s. 103]
Det låter – sa’ bonden, trampa i klaveret. [1889, s. 40]
Det låter något – sa’ bonden, trampade i klaveret. [1890, s. 10]
Det magen har, så har han – sa’ bonden,
     åt upp åtta dagars matsäck på en gång. 
[1890, s. 21]
Det magen har, det har han – sa’ bond’,
     åt opp åtta da’rs matsäck.
[1929, s. 116]
Det, som mankerar i ena ändan,
     fallerar i den andra – sa’ bonden om timmerstocken. 
[1890, s. 24]
Det som mankerar i ena änden,
     fallerar i den andra –
sa’ bond’ om stocken. [1929, s. 117]
Det tjocka kostar mest – sa’ bonden, åt upp kaffesumpen. [1890, s. 23]
Det tjocka kostar mest – sa’ bonden, åt kaffesump. [1929, s. 121]
Det var en annan femma! – sa’ bonden, skrev en sjua. [1890, s. 21]
Det var en bättre femma! – sa’ bonden, fick se en sexa. [1929, s. 118]
Det var fan – sa’ bonden, mötte biskopen. [1929, s. 107]
Det var fan så fina streck kungl. hovrätten gör! – sa’ bonden
     om klocksträngen i hovrättens sessionsrum. 
[1890, s. 13; 1929, s. 103]
Det var hin till spel det här! – sa’ bonden,
     spelade äran av sig. 
[1890, s. 28; 1929, s. 103]
Det var inga vanliga löss – sa’ bonden, när han fick
     råttungar i kammen.
[1929, s. 106]
Det var mer än jag hade väntat – sa’ bonden, när hustrun
     fick en svart pojke.
[1929, s. 114]
Det var mig en abborre – sa’ bonden, fick se gäddan. [1929, s. 122]
Det var mig en god lättnad – sa’ bonden,
     när hustrun kom in på vatten och bröd. 
[1890, s. 20]
Det var rätt åt råttorna! – sa’ bonden, när ladan brann. [1929, s. 113]
Det var starkt – sa’ bonden, drack skedvatten. [1890, s. 22; 1929, s. 103]
Det var strunt till fisk! – sa’ bonden, fjällade grodan. [1890, s. 15]
Det vill jag aldrig ha nämnt – sa’ bonden,
     som stulit vantarna. 
[1890, s. 15; 1929, s. 103]
Det ä’ fint – sa bonden om snuset, då det var slut. [1890, s. 13]
Det ä’ starkt – sa’ bonden om tévattnet. [1890, s. 13; 1929, s. 103]
Det är bra som det är – sa’ bonden, hade eld i håret. [1890, s. 16; 1929, s. 103]
Jag vet om’et – sa’ bonden, när håret brann. [1889, s. 92]
Det är för sent att stiga tidigt upp – sa’ bonden,
     när han vakna klockan elva.
[1929, s. 106]
Det är ingen must i säden i år, ty ju mer man super,
     dess svagare blir man –
sa’ bonden. [1929, s. 124]
Det är litet man får hålla sig väl med – sa’ bonden, plöjde med sporrar. [1889, s. 45]
Det är mina tag! – sa’ bonden, när han såg oxen skubba sig. [1929, s. 105]
Det är mörkt och mulet överallt – sa’ bonden, tittade i skåpet. [1929, s. 106]
Det är samma strunt om ni köper smör av mig eller hustru min
     – sa’ bonden
[1890, s. 29; 1929, s. 103]
Det är årsens tid – sa’ bonden, sådde ärterna i snön. [1890, s. 10; 1929, s. 117]
Detta ger inte bröd, – sa’ bond’, tröska på kvasten. [1929, s. 116]
Don efter person – sa’ bonden, satte käringen upp på oxen
     och for till marknaden.
[1929, s. 107]
Drick ur tåren! – sa’ bonden, vattnade hästen i sjön. [1890, s. 18]
Du har lätt för att sjunga och betalar ingen skatt – sa’ bonden till lärkan. [1889, s. 47]
Då får jag väl lägga min skärv med – sa’ bonden, lade en knapp i kollekten.
     [1929, s. 116; 1929, s. 148]
Dä va’ dä jag trodde – sa’ bond’, när yxan sjönk. [1929, s. 121]
Dä va’ lammungamat – sa’ bonden, kysste hustrun i mörkret,
     trodde det var pigan.
[1929, s. 113]
Dä änder – sa’ bond’, sköt kråkor. [1929, s. 117]
De ä händer – sa’ bonden, sköt kråkan. [1929, s. 103]
Där har vi ägget! – sa’ bonden, letade i höet. [1890, s. 14; 1929, s. 103]
En fluga gör ingen sommar – sa’ handlanden Broms åt
     bondensom svarade: och icke en Broms heller
[1890, s. 31]
En tunna sådde jag, en fick jag, hade jag sått mer,
     så hade jag fått mer –
sa’ bonden. [1929, s. 121]
Fan så konstigt, men bra att ha – sa’ bonden om ögonlocken. [1890, s. 33]
Får jag lov? – sa’ bonden, stal en stut. [1890, s. 33]
Fähunden är min bästa vän – sa’ bonden. [1929, s. 109]
Ger Gud mig pojkar, så ger han dem nog byxor – sa’ bonden
     när hustrun fick tvillingar tre år å rad. 
[1890, s. 36; 1929, s. 104]
Gott att få någon klo – sa’ bonden, metade upp en groda. [1890, s. 35]
Grymta månde grisarna – sa’ bonden, fick ovett
     av sina grannar. 
[1890, s. 35; 1929, s. 103]
Gråt inte, gris, du har ingen själ – sa’ bonden, slaktade grisen. [1890, s. 36]
Gud ske lov för en så billig sorg! – sa’ bonden, miste hustrun. [1890, s. 37]
Halt, skralt och kalt – sa’ bonden tappade peruken i kälkbacken. [1890, s. 41]
     kalt: tryckfel för ”kallt” eller dialektalt ”k’lt” (”kallt”) ?
Halt, skralt och kallt – sa’ bonden tappade peruken i kälkbacken. [1929, s. 117]
Han är en djävul i trä  – sa’ bonden om hackspetten. [1890, s. 41]
Hellre hade jag varit gemen – sa’ bonden, blev vald till nämdeman. [1890, s. 41]
Hellre än någon tjuv skall ta dig, så kan jag väl ta dig själv – sa’ bonden,
     körde genom grinden där haspen satt lös. 
[1890, s. 42; 1929, s. 104]
Herre Jess! här ä’ folk förut – sa’ bonden, hörde svinen grymta.
     [1890, s. 42; 1929, s. 104]
Herre är jag – sa’ bond’ när han stampa’ i golvet. [1890, s. 38; 1929, s. 104]
Hit ska vi alla om vi få leva och ha hälsan – sa’ bonden,
     gick på kyrkogården.
[1929, s. 125]
Hjo! – sa’ bond’ / bonden, fick se Gränna. [1890, s. 40; 1929, s. 126]
Ho vet, var haren har sin gång – sa’ bond’, satte snaran på taket. [1890, s. 37]
Ingen kan veta var haren har sin gång
     – sa’ bonden, satte snaran i skorstenen.
[1889, s. 89]
Ingen vet var haren har sin gång, – sa’ bonden,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 110]
Det är ingen som vet var haren har sin gång – sa’ käringen,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 164]
↳ 
Man kan inte så noga veta, var haren löper – sa’ gumman,
     satte snaran i ugnsgluggen. 
[1865, s. 60]
Hon har inte så fult ansikte – sa’ bonden om flundran. [1890, s. 40; 1929, s. 104]
Hon är något härsklysten – sa’ bonden om skinkan. [1890, s. 38; 1929, s. 104]
Hur lunkar du nu, Brunte? – sa’ bonden, red baklänges. [1890, s. 38; 1929, s. 105]
Hur många ä ni? – sa’ bonden, slogs med skuggan. [1929, s. 115]
Hälften vore nog – sa’ bonden, när hustrun fick trillingar. [1890, s. 42; 1929, s. 104]
Här finns rum för fler – sa’ bonden, trillade i sjön. [1890, s. 40]
Här finns rum för flera – sa’ bonden, ramlade i sjön. [1929, s. 104]
Här ska’ det gå i sken – sa’ bonden, spände hustrun
     för harven. 
[1890, s. 42; 1929, s. 104]
Här är betalt för besväret – sa’ bonden, gav advokaten en örfil. [1890, s. 44]
Här är det som skon klämmer – sa’ bonden, fastna i rävsaxen. [1929, s. 124]
Nog känner jag var skon klämmer – sa’ bonden, satt fast i rävsaxen. [1890, s. 68]
Häråt! – sa’ bonden, körde harven med käringen. [1890, s. 41]
I mig ska’ du alltid ha en far – sa’ bonden åt fölungen. [1890, s. 48]
I rad, i rad! – sa’ bonden, hade inte mer än en ko. [1889, s. 86]
 I rad, i rad! – sa’ gumman, körde vall en ko. [1890, s. 46]
↳ Ra’ i ra’ – sa’ bonden, då han inte hade mer än en ko. [1929, s. 114]
I skolen få skåda min ända! – sa’ bonden, sköt sig för pannan. [1929, s. 119]
Ingen kan veta var haren har sin gång – sa’ bonden,
     satte snaran i skorstenen.
[1889, s. 89]
Ingen vet var haren har sin gång sa’ bonden,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 110]
Det är ingen som vet var haren har sin gång – sa’ käringen,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 164]
 Ho vet, var haren har sin gång – sa’ bond’, satte snaran på taket. [1890, s. 37]
 Man kan inte så noga veta, var haren löper – sa’ gumman,
     satte snaran i ugnsgluggen.
[1865, s. 60]

Ingen lycka utan olycka – sa’ bonden, begrov hustrun,
     men tappade vantarna i graven. 
[1890, s. 47]
Ingen rädder här! – sa’ bonden, knöt näven i fickan. [1929, s. 106]
Ingen rädder här! – sa’ bonden, sprang för haren.
     [1889, s. 89; 1890, s. 46; 1929, s. 112]
Ingen skam att bjuda  till – sa’ bonden, spände oxarna för kyrkan. [1890, s. 47]
Ingen säkerhet i sta’n – sa’ bonden, fick en örfil vid tullbommen. [1890, s. 47]
Ingen vet var haren har sin gång, – sa’ bonden,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 110]
Ingen kan veta var haren har sin gång
     – sa’ bonden, satte snaran i skorstenen.
[1889, s. 89]
Ho vet, var haren har sin gång – sa’ bond’, satte snaran på taket. [1890, s. 37]
Man kan inte så noga veta, var haren löper – sa’ gumman,
     satte snaran i ugnsgluggen.
[1865, s. 60]

Det är ingen som vet var haren har sin gång – sa’ käringen,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 164]
Ja, det tör jag göra – sa’ bonden, när man bad honom hälsa hem. [1890, s. 50]
Ja! ja! – sa’ bonden, när folket såg på honom. [1890, s. 50]
Ja tocken köld är inte varmare – sa’ bond’, när man klagade över kylan. [1890, s. 49]
Jag blev helt supprenerad flat – sa’ bonden, skulle tala franska. 
[1890, s. 49]
Jag gör dem bara för ro skull – sa’ bond’, gjorde årorna. [1929, s. 123]
Jag har vänner i viken – sa’ bonden, föll i sjön. [1890, s. 52]
Jag hör dig, min vän, men jag kan inte hjälpa dig – sa’ fulla bonden
     om brännvinskuttingen, som rann ut. 
[1890, s. 51]
Jag hör dig, min vän, men kan ej hjälpa dig – sa’ bond’
     när brännvinet rann ur kuttingen.
[1929, s. 117]
Jag hör dej min vän, men jag kan inte hjälpa dej – sa’ dalkarlen
     till brännvinskuttingen, som korken gått ur. [1929, s. 282]

Jag köper två, så har jag även för nästa år – sa’ bonden
     om almanackorna.
[1929, s. 118]
Jag märker det dryper – sa’ bonden om påkslängarna. [1890, s. 49]
Jag skall nog få ut flugorna, jag – sa’ bond’, när han satte eld på huset. [1890, s. 50]
Jag släpar min tid fram – sa’ bonden, hängde i tömmarna,
     när hästen skenade.
[1890, s. 53]
Jag tar dem för ro skull – sa’ bonden, stal årorna. [1890, s. 53]
Jag tror det låter – sa’ bonden, trampa i klaveret. [1929, s. 110]
Jag tror fan rider märr’n – sa’ bonden, red’na själv. [1890, s. 51]
Jag vet om’et – sa’ bonden, när håret brann. [1889, s. 92]
Det är bra som det är – sa’ bonden, hade eld i håret. [1890, s. 16]
Jag är inte fallen för prål – sa’ bonden, när man bad honom
     snyta sig i näsduken.
[1929, s. 112]
Jesses vecka go’a med’kamenter detta va’ – sa’ bonden
     om brännvinet.
[1929, s. 121]
Kommer aldrig i fråga – sa’ bonden om drickspengarna. [1890, s. 56]
Kry som ett vinterny! – sa’ bonden, gäspade munnen ur led. [1890, s. 58]
Kryddad mat är bäst – sa’ bonden, strödde snus i vällingen. [1929, s. 118]
Kupé! – sa’ bonden, åkte i hövagnen. [1890, s. 57; 1929, s. 123]
Lite som roar barn – sa’ bonden, la’ täljyxan i vaggan. [1929, s. 120]
Lite kan man roga barn med – sa’ skräddar’n, kastade pressjärnet i vaggan. [1929, s. 83]
     ”roga” = ”roa” ⇒ SAOB
Liten hämnd är ändå hämnd – sa’ bonden, spottade på grannens gris. [1890, s. 59]
Litet, men gott – sa’ bonden, gav hästen struvor. [1890, s. 59]
Lycka till sjöss! – sa’ bonden, när han dränkte kattungarna. [1929, s. 106]
Man kan också få för mycket av det goda – sa’ bonden,
     fick dynglasset över huvudet.
[1929, s. 106]
Mellan man äter och dricker, behöver en sova, för att må riktigt väl
     –
sa’ skånebonden. [1929, s. 105]
Morgens medikamenter! – sa’ bonden, mötte apotekaren. [1890, s. 63]
God morgon, medikamenter! – sa’ bonden, kom in på apoteket. [1929, s. 114]
Nej tack, de ä’ inte något att sitta på – sa’ bonden, när man bad bonom sitta ned,
     och han hade bråttom.
[1890, s. 66]
Nog förstår jag det – sa’ bonden på tillfrågan om vägen var lång. [1890, s. 68]
Nog känner jag var skon klämmer – sa’ bonden, satt fast i rävsaxen. [1890, s. 68]
Här är det som skon klämmer – sa’ bonden, fastna i rävsaxen. [1929, s. 124]
Nog sköt jag rätt, men fågeln satt snett – sa’ bonden. [1929, s. 108]
Nu kan jag se – sa’ bonden, skar av ögonlocken. [1890, s. 65]
Nu månde jag le – sa’ bonden, skrattade så, att pälsen sprack. [1890, s. 68]
Nu skäms både jag och grålle – sa’ bonden, när prästen
     hälsade på honom.
[1890, s. 67]
Nu är det bäst att vända, för vägen spricker – sa’ bonden,
     när han kom till korsvägen.
1929, s. 105]
Nu är de jag som ä herre – sa’ bonden, när hustrun dog. [1929, s. 122]
O Gud, vad silver! – sa’ bonden, fick se tenngjutareståndet. [1890, s. 69]
Pladask! – sa’ bonden, slog näven i grötfatet. [1890, s. 70]
Ra’ i ra’ – sa’ bonden, då han inte hade mer än en ko. [1929, s. 114]
I rad, i rad! – sa’ bonden, hade inte mer än en ko. [1889, s. 86]
I rad, i rad! – sa’ gumman, körde vall en ko. [1890, s. 46]
Rår du med den, så rår du med den också – sa’ bonden,
     när han lassade stör.
[1929, s. 122]
     stör: kollektiv pl. till ”stör / störar”, t.ex.  gärdsgårdsstörar, -stolpar ⇒ SOAS
Sak samma! – sa’ bonden, satte framkälken bak. [1890, s. 76]
Saliga äro de barmhärtiga – sa’ bonden, gav tiggaren en sup. [1890, s. 78]
Saliga äro de harmhärtiga – sa’ bonden, gav en sup åt tiggaren. [1929, s. 108]
Se! se! hur han pinas – sa’ bonden, kastade ålen i sjön för att dränkas. [1890, s. 74]
Själen är odödlig – sa’ bonden, sköt bom på gråsälen. [1890, s. 76]
Skada på mat! – sa’ bonden, hade uppkastningar på julaftonen. [1890, s. 73]
Skit till fisk! – sa’ bonden, när han fjälla’ grodan. [1929, s. 108]
Skynda långsamt – sa’ bonden, när han åt välling med syl. [1929, s. 108]
Slut me’ vissla – sa’ bonden, skar läppen av sig. [1889, s. 153]
 Slut med vissla! – sa’ bonden, skar av sig läpparna. [1890, s. 72]
Smakar mera – sa’ bonden om bröllopsnatten. [1929, s. 111]
Smör skadar ingen mat – sa’ bonden, lade smör i kallskål’n. [1929, s. 125]
Svart på vitt, att han är en gudsman – sa’ bonden om prästen,
     som red på en vit häst.
[1890, s. 78]
Svin blir svin, hur man vänder sig – sa’ bonden,
     när han såg suggan äta upp sina grisar.
[1890, s. 74]
Så ska’ det tas – sa’ bonden, tog kräftorna med tårna. [1890, s. 73]
Så skall man ta dem! – sa’ bonden, tog kräftorna med tårna. [1929, s. 110]
Så skall det låta! – sa’ bonden, trampade i klaveret. [1890, s. 78]
Så skulle ni ha det en gång om året! – sa’ bonden till råttorna,
     när han brände ned huset.
[1889, s. 162]
Så är det – sa’ bonden, gjorde ett ämbar. [1890, s. 75]
Tack, nu ä dä bra som dä ä – sa’ bonden, när han var så full,
     att han inte kunde ta supen.
[1929, s. 115]
Tag betalt för dopet med detsamma! – sa’ bonden,
     skulle betala prästen för vigseln.
[1890, s. 81]
Tiden ilar – sa’ bond’, åkte på järnväg. [1929, s. 122]
Till förekommande av all säkerhet – sa’ bonden. [1890, s. 79]
Tvi dig, så lik du är en människa! – sa’ bonden om markattan. [1890, s. 80]
Tyckte la ja dä va klarinett – sa’ bonden, fick höra göken. [1929, s. 111]
Tätt, tätt med tocke där! – sa’ bonden om suparna. [1890, s. 81]
Upplysningen stiger – sa’ bonden, höjde lampan mot taket. [1890, s. 82]
Vad gör inte tysken för pengar? – sa’ bonden om markattan.
     [1889, s. 80; 1890, s. 38; 1929, s. 104]
Den tysken gör så mycket för pengar – sa’ bonden, då han såg apan. [1929, s. 120]
Vad gör icke tysken för pengar och svensken för en sup!
     –
sa’ dansken. [1929, s. 279]
Vad potatisen smakar skönt, när den är lagad på det här viset! – sa’ bonden,
     satte munnen till brännvinspannan.
[1890, s. 41]
Vad potäterna smakar gott, när dom är lagade på det här viset – sa’ bonden,
     satte munnen till brännvinspannan.
[1929, s. 104]
Var detta rätta vägen? – sa’ bonden, körde i sjön. [1890, s. 84]
Var fan tog tugga vägen? – sa’ bonden, åt maränger. [1929, s. 124]
Var lugn, jag har lånat den! – sa’ bonden, tappa’ klockan i sjön. [1929, s. 122]
Vart fan tog vägga vägen? – sa’ bonden, när ridån gick upp. [1929, s. 115]
Var fan tog vägga vägen? – sa’ Erland Månsson,
     när ridån gick upp på Kungl. Teatern.
[1929, s. 261]
Vi måste alla den vägen! – sa’ bonden, när suggan dog.
[1890, s. 84]
Vill du tiga, när du talar till mig! – sa’ bonden till sin dräng. [1889, s. 175]
Tig när du talar med mig! – sa’ patronen till åbon. [1929, s. 67]
Vägen tryter – sa’ bonden, körde mot gärdesgården. [1929, s. 106]
Väl möjligt – sa’ bonden, blev kallad för tjuv. [1890, s. 84]
Ynke dig fan, som åker i varma pinnskrindo! – sa’ bonden,
     som åkte på skogskälkarna. 
[1890, s. 85]
Är det något, så är det högst obetydligt – sa’ bonden,
     om klimatet i stallet.
[1929, s. 116]
Ära den, som äras bör – sa’ bonden, lyfte på hatten
     för borgmästar’ns sugga.
[1890, s. 86]

Sa’ dalkarlen, m. fl.

Det var det jag trodde – sa’ dalkarlen, gick på vattnet (och sjönk). [1929, s. 281]
Det var ett sjudjävla hopp, det var väl att pipa höll
     – sa’ dalkarlen, föll ut genom torngluggen.
[1890, s. 11]
↳ Det var väl att pipa höll – sa’ masen ramla’ ner från kyrktornet. [1929, s. 281]
Huppar du, som ä’ liten, så huppar väl jag ock, som är stor – sa’ dalkarlen,
     skulle ta fast ekorren, som hoppade i ett annat träd.
[1890, s. 39; 1929, s. 282]
Vågar du som liten är, så vågar jag som stor är – sa’ masen hoppade efter ekorren och
     bröt halsen av sig.
[1929, s. 281]
Håll upp med skedgången! – sa’ dalkarlen, fick en groda i grötskeden. [1890, s. 45]
Inte har jag pengar att ge dig, men nog har jag en tapp hö åt din häst
     – sa’ dalkarlen åt åkarn, som red trämärren.
[1890, s. 46]
Jag hör dej min vän, men jag kan inte hjälpa dej – sa’ dalkarlen till brännvinskuttingen,
     som korken gått ur.
[1929, s. 282]

Jag hör dig, min vän, men jag kan inte hjälpa dig – sa’ fulla bonden
     om brännvinskuttingen, som rann ut.
[1890, s. 51]
Nog ligger han, ty om han stode, så syntes han allt hit – sa’ dalkarlen,
     då de frågade om sjön låg.
[1890, s. 68]
Om hela Siljan ändå vore mjölk, och Mora socken gröt! – sa’ dalkarlen. [1890, s. 70]
Tak dig en klunk till, medans kyrtjen (korken) är ur
     –
sa’ dalkarl’n till prästen. [1929, s. 282]
Tycker du, att jag är så led att se på, så rid du en annan väg!
     – sa’ dalkarlen åt åkaren, som red på trämärren.
[1890, s. 79]
Ä han lång nog då? – sa’ dalkarlen till länsman som klandra’ vägen. [1929, s. 282]
Bi kun lidt! – sa’ dansken, skulle hängas. [1890, s. 9]
Vad gör icke tysken för pengar och svensken för en sup! – sa’ dansken. [1929, s. 279]
Vad gör inte tysken för pengar? – sa’ bonden om markattan. [1889, s. 80; 1890, s. 38]
Mitt – sa’ finnen om Stockholm. [1890, s. 62]
Det är mitt – sa’ finn’ om Stockholm. [1929, s. 278]
Det är mitt – sa’ ryssen om Stockholm. [1929, s. 278]
De är ej av det vittra slaget – sa’ fransosen om åsnorna. [1890, s. 24]
Mycket skrik, men litet ull – sa’ fransosen, rakade grisen. [1890, s. 62]
Gentilt! – sa’ göteborgar’n om Trollhättan. [1890, s. 35; 1929, s. 279]
Rätt gentilt! – sa’ Pelle Sylvander om Trollhättefallen. [1890, s. 71]

Jag känner honom endast par renommée – sa’ göteborgaren
     om den barmhärtige Guden.
[1890, s. 52]
Jag känner’n per renomé – sa’ västgöten om Vår herre. [1929, s. 281]
     par renommée / per renomé (tidigare, alternativ stavning): ”ryktesvis”, ”till namnet” ⇒ SAOB
Man måste vara om sig – sa’ göteborgaren, tog galoscherna. [1890, s. 62]
↳ Det hör till min tur – sa’ han som tappa’ galoscherna. [1865, s. 24]
 Det hör till min tur – sa’ han, som tappa’ galoscherna. [1889, s. 40]
 Det är otur – sa’ han, som tappade galoscherna. [1890, s. 15]

Ännu kan vår Herre ge sill – sa’ göteborgaren. [1889, s. 180]
Ännu ger Gud sill – sa’ göteborgaren. [1929, s. 279]
Ännu ger Vår herre sill – sa’ göteborgaren, tog den sista i tunnan. [1929, s. 279]
Inte vill jag slå vad, men nog kan jag svära på’t – sa’ sa irländaren. [1929, s. 278]
Inte vill jag slå vad, men nog kan jag svära på det – sa’ Kullbergen. [1890, s. 46]
Bjud mig en gång till! – sa’ rospiggen, stod och krusade. [1890, s. 8]
De ä’ händer – sa’ rospiggen, sköt kråkan. [1890, s. 19]
De ä händer – sa’ bonden, sköt kråkan. [1929, s. 103]
Dä änder – sa’ bond’, sköt kråkor. [1929, s. 117]
Det knallar och går – sa’ rospiggen, satte skutan på land. [1889, s. 40]
Det pallrar och går – sa’ rospiggen, stod på grund. [1890, s. 13]
Det knallar och går – sa’ rospiggen, stod på grund. [1929, s. 282]
God båt tar törn själv – sa’ rospiggen, styrde på land. [1929, s. 282]
Rätt som det går – sa’ rospiggen, styrde på grund. [1890, s. 71]
Strunt, berget är gammalt och skutan är ny, nog håller skutan
     – sa’ rospiggen, som blev varskodd för klippan.
[1890, s. 72]
Åh, det går nog! – sa’ rospiggen, stod på grund. [1890, s. 85]
Inte är det gott å inte mättar det, men det är bra som tidsfördriv
     –
sa’ skåningen om knäckebrödet. [1929, s. 279]
Min liv och själ! – sa’ skåningen. [1890, s. 64]
Min själ å Gud! – sa’ skåningen. [1929, s. 279]
Naj, gröd ska de vau – sa’ skånska riksdagsmännen på Hotel Prins Carl,
     bjöds smörgås klockan sju om morgnarna.
[1929, s. 279]
Piken var fin, men jag begrep’en – sa’ skåningen, när han blev titulerad
     ”grötabuk”.
[1929, s. 279]
Jag förstår piken, fast han är fin – sa’ han som blev kallad grötbuk. [1889, s. 91]
Vänta lite, låt mig pusta! – sa’ skåningen, slogs med smålänningen. [1929, s. 279]
Bara kropp – sa’ smålänningen om skåningen. [1929, s. 280]
De fordras mer att få plogen te att gå än att vissla – sa’ smålänningen. [1929, s. 280]
Det var djävulen vad brännvinet stiger – sa’ smålänningen,
     då han började bli full.
[1929, s. 279]
Hemma är bra, men hemma är bäst – sa’ smålänningen. [1929, s. 280]
Oxen är grann – sa’ smålänningen. [1890, s. 69]
Var och en hjälpe sig – sa’ smålänningen, hängde
     på gärdesgården.
[1890, s. 38; 1929, s. 279]
Vi träffas på Värnamo marknad – sa’ smålänningen åt fan. [1890, s. 84]
Gesundheit! – sa’ svensken, sparkade tysken i ändan. [1890, s. 35]
Aber – sa’ tysken, fick se en abborre. [1890, s. 6; 1929, s. 278]
Dank! – sa’ tysken, fick ett ljus. [1890, s. 17; 1929, s. 278]
Die dummen Schweden! – sa’ tysken, fick stryk. [1890, s. 25; 1929, s. 278]
Frisches Wetter in Schweden – sa’ tysken, frös näsan av sig. [1890, s. 33]
Frisches Wetter in Schweden! – sa’ tysken, frös av sig näsan
     midsommarafton.
[1929, s. 278]
Får Vår Herre ha henne så länge som jag, så blir han nöjd – sa’ tysken,
     då hustrun dog.
[1929, s. 278]
Hübsche Kinder! – sa’ tysken om grisarna. [1890, s. 39]
Noch ein Stock – sa’ tysken, fick en käpp. [1890, s. 68]
So geht’s in den (sic!) Welt – sa’ tysken, körde omkull i diket. [1890, s. 75]
Biar det här länge, så blir la’ jag all’ – sa’ västgöten, fick prygel. [1890, s. 9]
De’ va’ ett uschligt tug i den där – sa’ västgöten,
     tvättade papperskragen.
[1890, s. 26; 1929, s. 280]
Det går över mitt förstånd och in i prästens – sa’ västgöten. [1929, s. 281]
En skåning kan tiga ihjäl sju smålänningar – sa’ västgöten. [1929, s. 281]
Har jag slagit ihjäl en, så har la’ gjort två och så kan det la’ vara kvitt
     – sa’ västgöten.
[1890, s. 39; 1929, s. 280]
Jag känner’n per renomé – sa’ västgöten om Vår herre. [1929, s. 281]
Jag känner honom endast par renommée – sa’ göteborgaren
     om den barmhärtige Guden.
[1890, s. 52]
     par renommée / per renomé (tidigare, alternativ stavning): ”ryktesvis”, ”till namnet” ⇒ SAOB
Knalla dig åt helvetet! – sa’ västgöten. [1929, s. 280]
Mängden gör’et – sa’ västgöten, sålde till underpris. [1929, s. 281]
Det är mängden som gör det – sa’ kryddkrämaren, sålde för en styver billigare
     än han själv givit.
[1865, s. 27]
Det är mängden som gör’et – sa’ käringen, sålde för en styver billigare,
     än hon själv givit. [1889, s. 45]
Mängden gör’et – sa’ käringen, sålde tvåstyvers pepparkakor
     för en styver. [1890, s. 62]

Sa’ drängen
Ack, om det vore en mil till botten! – sa’ drängen, fick en sup. [1929, s. 130]
Bäst stiga av – sa’ drängen, när vagnen välte. [1929, s. 128]
Det där var bot för loppor – sa’ drängen då dejan drunknade. [1890, s. 18; 1929, S. 128]
Det var bot för loppor – sa’ drängen, när pigan drunknat. [1929, s. 130]
Det, som vill följa med, så följ! – sa’ drängen, åt ärter med avig sked.
     [1890, s. 25; 1929, s. 128]
Det var fan till bössa, jag tror ho’ är ihålig! – sa’ bonddrängen om musköten. [1890, s. 14]
Don efter person – sa’ drängen, slog oxen med högaffeln. [1890, s. 27]
Fint ska’ det vara – sa’ drängen, nyttjade urked vid en spik i stället för klocka. [1890, s. 32]
Fint ska det vara – sa’ drängen, nyttjade urkedja vid en spik i stället för klocka.
     [1929, s. 128]
Frun är inte någon farlig karl – sa’ drängen åt matmodern,
     då han fick löfte om stryk. 
[1890, s. 32; 1929, s. 128]

Gud ske lov att jag fått min syn igen – sa’ drängen, i går såg jag inte smöret på brödet,
     men i dag kan jag se solen genom osten!
[1929, s. 128]
Har du ätit sillen, skall du äta senapen med – sa’ drängen till katten. [1889, s. 75]
I dag gick sola upp för tidigt – sa’ drängen,
     när frukosten vankades en timme senare än vanligt.
[1929, s. 128]
Jag kom i går; jag vet ingenting – sa’ drängen, som de frågade efter namnet. [1929, s. 128]
Kommer du igen? – sa’ drängen om sillen. [1889, s. 96]
Konstig tobak det här! – sa’ drängen, luktade på tändstickskardusen. [1929, s. 130]
     kardus: omslag av papper för inpackning av varor, särsk. röktobak ⇒ SAOB
Nå aldrig visste jag, att bössan var laddad, förrän det small – sa’ bonddrängen,
      siktade på kråkan med dynggrepen, och kråkan föll. 
[1890, s. 65]
Vad skall jag göra sen då? – sa’ drängen, gjorde ingenting. [1929, s. 129]

Sa’ fan Sa’ hin
Alla svin ä’ svarta i mörkret, sa fan – sa’ fan, mötte prästen. [1929, s. 46]
Alltid träffar jag dig – sa’ fan till biskopen. 
[1890, s. 6; 1929, s. 44]
Allting klär en skönhet – sa’ fan, satte mustascher på mor sin. [1929, s. 49]
Anfäkta det snuset! – sa’ fan, när de sköt’en i näsan. [1890, s. 6]
Anfäkta det snuset – sa’ fan, när de sköt honom i näsan. [1929, s. 44]
      anfäkta: om ”anfäkta” i svordomar, se SAOB I.5)
Blankt omöjligt! – sa’ fan, skulle lugga en flintskallig präst. [1929, s. 49]
Bon jour, min bror! – sa’ fan, när han skulle tala franska. [1929, s. 47]
Bror min – sa’ fan om lantmätaren. [1929, s. 47]
De tar väl en gång slut – sa’ fan om böndagarna. [1889, s. 18; 1890, s. 16]
Det tar väl nån gång slut – sa’ fan om böndagarna. [1929, s. 44]
Det blir en svår fisk att fjälla – sa’ fan, tog länsman. [1889, s. 38]
Det bästa är gott nog – sa’ fan, tog biskopen. [1890, s. 27]
Det var en vacker visa – sa’ sa’ fan om psalmen. [1929, s. 44]
Det var fan, sa’ Filén, titta’ i kikaren.  Det var Filén!
     – sa’ fan, titta’ i andra ändan.
[1889, s. 42]
Det var mig en rolig djävul – sa’ fan, mötte biskopen. [1889, s. 42]
Det var mums! – sa’ fan, tuggade nubb. [1890, s. 17]
Det var mums! – sa’ fan, tugga’ spiknubb / sågspån. [1929, s. 44]
Det var numro ett – sa’ fan, kasta’ länsman över gärdesgården.
     [1865, s. 25; 1889, s. 42; 1890, s. 13]
Det var numro ett! – sa’ fan, kasta’ länsman över gärdesgården / stenmuren / diket.
     [1929, s. 44]
Det var styggt men starkt! – sa’ fan, när han band mor sin med vidjelänkar. [1929, s. 46]
Det var trångt – sa’ fan, kröp genom nyckelhålet. [1929, s. 47]
Det är litet som grannen – sa’ fan, fick grankotten i ögat. [1929, s. 45]
Det är mycket smått och gott här – sa’ fan, tittade i bibeln. [1890, s. 15]
Mycket smått och gott – sa’ fan, när han skåda’ i bibeln. [1929, s. 45]
Det är vackert, men inte pråligt – sa’ fan, färga’ svansen sjögrön. [1889, s. 46]
 Inte pråligt, men småtäckt – sa’ fan, målade svansen ärtgrön. [1890, s. 47]
Detta var mig en ny sorts djävul – sa’ fan, fick se sotarn. [1890, s. 19]
Du föder mina lamm – sa’ fan till bispen. [1929, s. 48]
Du tillhör familjen – sa’ fan om skåningen. [1929, s. 47]
Dygden får alltid sitta emellan – sa’ fan, satt emellan två präster. [1890, s. 18; 1929, s. 44
Dygden i mitten – sa’ fan, satt emellan två advokater. [1889, s. 47]
Dygden i mitten – sa’ fan och satte sig mellan två poliser. [1929, s. 44]
Dä’ va ett gott skjutande – sa’ fan, sköt mor sin i sjön. [1929, s. 44]
En härlig syn! – sa’ hin, såg prästen vid spelbordet. [1890, s. 30]
En härlig syn! – sa’ hin, när han såg prästen vid spelbordet. [1929, s. 50]
En läckerbit! – sa’ fan, fick prästen på gaffeln. [1929, s. 49]
Geschwindt Meister! – sa’ fan, dansade med skräddaren. [1890, s. 35; 1929, s. 45]
Han har lärt konsten av mig – sa’ fan om riksdagsgubben. [1929, s. 48]
Hemma är bäst – sa’ fan om helvetet. [1929, s. 44]
Hon har mycket av munnen, men litet av ullen – sa’ fan, klippte suggan. [1889, s. 77]
Hugg in på konfekten! – sa’ fan, for in i svinahjorden. [1890, s. 43]
Hårt mot hårt! – sa’ fan, slog svansen mot hälleberget. [1889, s. 41]
 Hårt mot hårt – sa’ käringen, slog pannan mot väggen. [1889, s. 84]
 Hårt mot hårt – sa’ käringen, föll mot hälleberget. [1865, s. 45]
Hårt emot hårt – sa’ fan, bet i sten. [1929, s. 46]
Hårt mot hårt! – sa’ fan, vände rumpan mot tordönet. [1889, s. 84]
Hälsar helst på avstånd – sa’ fan, mötte en käring med skägg. [1890, s. 44]
Här passar jag som marskalk – sa’ hin, när gubben gifte sig med flickan. [1890, s. 44]
Här är jag som barn i huset – sa’ hin, kom till prästmötet. [1890, s. 44]
Illa nog sitter du, men glömmer heller inte att tala om’et – sa’ fan till grisen,
      som satt fast i gärdesgården och skrek. 
[1890, s. 46]
Inte pråligt, men småtäckt – sa’ fan, målade svansen ärtgrön. [1890, s. 47]
Snyggt men inte pråligt – sa’ fan, målade svansen ärtgrön. [1889, s. 155]
Snyggt men inte pråligt! – sa’ fan, målade svansen gräsgrön. [1929, s. 45]
Det är vackert, men inte pråligt – sa’ fan, färga’ svansen sjögrön. [1889, s. 46]
Inte vackert, men starkt – sa’ fan, sydde ihop sin mors ögon med pilvidjor. [1889, s. 91]
Det var styggt men starkt! – sa’ fan, när han band mor sin med vidjelänkar. [1929, s. ???]
Jag begriper inte schäsen – sa’ fan, åkte på välten. [1890, s. 51]
Jag begriper inte schäsen – sa’ fan åkte på välten,
     för den ena stund är jag under och den andra uppå.
[1929, s. 46]
Nu förstår jag schäsen – sa’ fan, åkte i dyngkärran. [1889, s. 126]
 Ni begriper icke schäsen – sa’ fan, åkte i skottkärran. [1890, s. 66]

     schäs: enspänt, tvåhjuligt åkdon försett med en på fjädrar vilande / i fjädrar hängande
     öppen / täckt vagnskorg med ett för en / två personer avsett säte. | inte begripa / förstå
     schäsen: betecknande att ngn inte fattar situationen /
     sammanhanget; även i liknande ordstäv utan negation, såsom beteckning
     för att ngn fattar situationen / sammanhanget. ⇒ SAOB
Jag känner kryddan, sa’ fan om nässlorna. [1889, s. 92]
Jag känner kryddan – sa’ fan om brännässlan. [1929, s. 47]
 Jag känner nog kryddan – sa’ fan, luktade på nässlan. [1890, s. 49]
Jag vattnar mina får – sa’ fan, fyllde prästerna. [1890, s. 49]
Jag vet inte var jag är – sa’ fan, kom i himmelriket. [1929, s. 48]
Jo, du är ju gamla karln, du förstår väl skämt? – sa’ hin håle till biskopen. [1890, s. 49]
Jo, nog är det riktigt alltid – sa’ fan, fick tag i en advokat. [1890, s. 55]
Käre vän! – sa’ fan till mästerman. [1929, s. 47]
     mästerman: bödel ⇒ SAOB
Lika barn leka bäst – sa’ fan, dansade med prästen. [1890, s. 60]
Lika barn leka bäst – sa’ fan, när han dansade med prästen. [1929, s. 45]
Lite nog kan göra omak – sa’ fan, fick igelkotten i ögat. [1890, s. 59]
Man lär så länge man lever! – sa’ fan, läste bibeln. [1929, s. 45]
Man skall göra allting med varsamhet – sa’ fan, kammade håret
     på sin mor med dynggrepen.
 [1889, s. 116]
Man skall taga tiden i akt – sa’ fan, plockade nötter vid jultiden. [1865, s. 62; 1889, s.117]
Med en bra kam, så går det lätt – sa’ hin, kammade mor sin med dynggrepen. [1890, s. 64]
Mycket smått och gott – sa’ fan, när han skåda’ i bibeln. [1929, s. 45]
Morgens medikamenter! – sa’ fan, mötte apotekar’n i kyrkdörren. [1929, s. 46]
Ni begriper icke schäsen – sa’ fan, åkte i skottkärran. [1890, s. 66]
 Jag begriper inte schäsen – sa’ fan, åkte på välten. [1890, s. 51]

Nobelt! – sa’ fan, dansa’ i glasbyxor. [1929, s. 47]
Nu förstår jag schäsen – sa’ fan, åkte i dyngkärran. [1889, s. 126]
Jag begriper inte schäsen – sa’ fan, åkte på välten. [1890, s. 51]
 Ni begriper icke schäsen – sa’ fan, åkte i skottkärran. [1890, s. 66]

     schäs: enspänt, tvåhjuligt åkdon försett med en på fjädrar vilande / i fjädrar hängande
     öppen / täckt vagnskorg med ett för en / två personer avsett säte. | inte begripa / förstå
     schäsen: betecknande att ngn inte fattar situationen /
     sammanhanget; även i liknande ordstäv utan negation, såsom beteckning
     för att ngn fattar situationen / sammanhanget. ⇒ SAOB
Ny sorts djävul! – sa’ fan, fick se sotarn. [1929, s. 46]
Nästan svalt – sa’ fan, stack sin näsa i iskällaren. [1929, s. 46]
Oförskyllt kom jag hit – sa’ hin håle i himmelriket. [1929, s. 48]
Ombyte förnöjer – sa’ fan, tog glasbyxor på.
[1889, s. 138; 1929, s. 44]
 Ombyte förnöjer – sa’ fan, dansade i glastofflor. [1890, s. 69]
Ombyte förnöjer – sa’ fan, när han dansade i glasbyxor. [1929, s. 44]
Ruskigt här! – sa’ fan, föll i vigvattensfunten. [1865, s. 77; 1889, s. 147; 1890, s. 71]
Små smulor är också bröd – sa’ fan, slök skräddaren. [1889, s. 154]
Snyggt men inte pråligt – sa’ fan, målade svansen ärtgrön. [1889, s. 155]
Snyggt men inte pråligt! – sa’ fan, målade svansen gräsgrön. [1929, s. 45]
 Inte pråligt, men småtäckt – sa’ fan, målade svansen ärtgrön. [1890, s. 47]
Spill inte på dej! – sa’ fan, tog målaren. [1890, s. 75]
Storfolk och präster hänga alltid ihop – sa’ fan, drog av med prästen. [1890, s. 73]
Styggt men rättvist! – sa’ fan, hängde länsman vid tjuvpålen. [1929, s. 49]
Styggt, men starkt – sa’ fan, satte videhankar i öronen på mor sin. [1890, s. 75]
Det var styggt men starkt! – sa’ fan, när han band mor sin med vidjelänkar. [1929, s. 46]
Så stor släkt trodde jag aldrig jag hade! – sa’ fan om länsmännen. [1929, s. 47]
Sådana fiskar höra till sådant vatten – sa’ fan,
      när han fann munkar i rävkulan. 
[1865, s.85; 1890, s. 74]
Sådant vatten, sådana fiskar – sa’ fan, fann munkar i rövarkulan. [1889, s. 162]
Såna fiskar höra till sånt vatten – sa’ fan fick se munken i rävlyan. [1929, s. 50]
Ta’n! – sa’ fan[1890, s. 80]
Tiden är inne – sa’ fan, satte rovor i snön. [1889, s. 165]
Tjocka släkten! – sa’ fan om bolagsherrarna. [1929, s. 47]
Vackra barn – sa’ fan om kattungarna. [1889, s. 173; 1929, s. 45]
Vi är snart framme – sa’ fan, till knallen, som sporde var helvetet låg. [1929, s. 46]
Välkommen i det gröna! – sa’ fan, satte mor sin i nässlorna. [1865, s. 94]
Välkommen i det gröna! – sa’ fan, satte mor sin i nässelhögen. [1889, s. 178
↳ Välkommen i det gröna! – sa’ fan, när han satte mor sin i nässelhögen. [1929, s. 44]
 Välkommen i det gröna! – sa’ fan, kasta’ mor sin i nässelhögen. [1890, s. 82]
Ändå något! – sa’ fan, fick se Åmål. [1889, s. 180; 1890, s. 86; 1929, s. 47]
Det var ändå något! – sa’ han som fick se Åmål. [1890, s. 15]


Sa’ flickan
Allt vad man får uti sig, blir man vacker av – sa’ flickan[1890, s. 5]
Allt vad man får i sig, blir man vacker av – sa’ flickan. [1929, s. 194]
Alltid en säng mindre att bädda upp – sa’ flickan, lade sig på höskullen. [1890, s. 7]
Allting annat, men intet det – sa’ flickan om kyssen. [1890, s. 6]
Allting klär ett vackert ansikte –  sa’ flickan, provade de nya skorna.
     [1890, s. 6; 1929, s. 194]
Bara det inte blir barn, må det vara hänt – sa’ flickan. [1929, s. 193]
Barnhem – sa’ flickan, klappa sig på magen. [1929, s. 193]
Blir det som Anders har sagt, så blir det mest te å ligga – sa’ flickan
     sålde spinnrocken, då hon skulle gifta sig.
[1929, s. 196]
Bättre förekomma, än förekommas – sa’ flickan, gick på besök till sin gosse. [1890, s. 9]
Bättre förekomma än förekommas – sa’ flickan, gick på besök hos gossen. [1929, s. 194]
Bättre och sämre har jag känt – sa’ flickan om karlarna. [1890, s. 7]
De’ ä’ otäckt! – sa’ flickan, fick agnar in på bara kroppen. [1890, s. 11]
Den i mej! – sa’ flickan om obelisken. [1890, s. 19; 1929, s. 194]
Den kan väl bli nyttig till något – sa’ flickan, tog med sig vaggan. [1890, s. 18]
Den kan väl bli nyttig till något – sa’ flickan, tog vaggan med sig. [1929, s. 194]
Den som nöjer sig med en gammal girigbuk, har råd att skaffa sig en nybörjare
     – sa’ flickan, gifte sig med en rik gubbe. 
[1890, s. 11; 1929, s. 194]
Den var både stark och god – sa’ flickan om gardistpussen. [1890, s. 21]
Det finns ingen kärlek mer i världen – sa’ flickan,
      när ingen bjöd upp henne på balen. 
[1890, s. 11; 1929, s. 194]
Det känns liksom lite gråkallt – sa’ flickan satt naken på isen. [1929, s. 164]
Det känns liksom lite gråkallt – sa’ käringen, satt naken på isen. [1890, s. 22]
Det smakar ändå karl – sa’ flickan, kysste tuppen. [1929, s. 194]
Det smakar ändå karl – sa’ hon som kysste tuppen. [1889, s. 41]

Det svartnar för ögonen – sa’ flickan, när hon pussa’ sotar’n. [1929, s. 191]
Det är en pittoresk syn – sa’ flickan, såg studenterna bada. [1890, s. 19; 1929, s. 194]
Det är rätt åt mig, jag hade inte här att göra – sa’ flickan, blev förförd. [1890, s. 13]
Det var rätt åt mig – sa’ flickan, vad hade jag i drängstugan att göra! [1929, s. 190]
Efter söt klåda kommer sur sveda – sa’ flickan, fick barn. [1929, s. 197]
En god gärning får alltid sin belöning – sa’ flickan, släppte in sin fästman. [1890, s. 31]
En olycka kommer sällan ensam – sa’ flickan, fick tvillingar. [1889, s. 53; 1929, s. 193]
En olycka kommer aldrig ensam – sa’ flickan, fick trillingar[1890, s. 31]
En olycka kommer sällan ensam – sa’ torparkäringen, fick trillingar. [1929, s. 167]
Försök inte med mig, för jag bor i familj – sa’ flickan[1890, s. 32; 1929, s. 190]
Gammal kärlek rostar aldrig – sa’ flickan. [1929, s. 190]
Gud välsigne maten! – sa’ flickan om stadssoldaten. [1890, s. 35]
Han går inte in! – sa’ flickan om tunntappen. [1929, s. 196]
Har jag syndat i tanken, så är det bäst synda i gärningen, synden blir lika stor
     –
sa’ flickan, kröp till pojken. [1929, s. 193]
Helst vill jag bli amma – sa’ flickan, när de frågade om vad hon ville bli. [1890, s. 44]
Ingenting bör gå med hast – sa’ flickan om kyssandet. [1890, s. 45]
Ingenting är nytt under solen – sa’ flickan, steg i brudsängen. [1890, s. 47]
Inte mig emot – sa’ flickan om lysningen. [1890, s. 48]
Ja, det tror jag, det! – sa’ flickan på tillfrågan om hon ville gifta sig. [1890, s. 51]
Jag får tacka alla som hjälpt till! – sa’ flickan vid barndopet. [1929, s. 190]
Jag hade inte där att göra – sa’ flickan, som låtit sig förföras. [1890, s. 53]
Jag har litet, men det lilla jag har är mitt – sa’ flickan. [1929, s. 194]
Jag vill ha akrobatiskt monument för dramatisk värk – sa’ flickan,
      kom in på apoteket och ville ha ”liniment”. 
[1890, s. 54]
Jag är så våt, som om man slagit ett ämbar vatten över mig – sa’ flickan,
      som drogs upp ur sjön. 
[1890, s. 50]
Jag är väl olycklig, jag, som följde herrn och kom att luta mig
     – sa’ flickan åt pastorsadjunkten. 
[1890, s. 51]
Jo, jag känner igen dem – sa’ flickan om barnvärkarna. [1890, s. 50]
Kaffe och skorpor ä’ nog bra, men nog vet jag det, som är bättre
     – sa’ flickan, spetsade munnen. 
[1890, s. 50]
Lång är han just inte men dess smalare – sa’ flickan om ljusbiten. [1890, s. 59]
Låt bli mig, jag skriker, jag slår till dig med förklädsbandet
     – sa’ flickan till gossen. 
[1890, s. 60]
Magazin des enfants – sa’ flickan, klappade sig på magen. [1890, s. 61]
Le magasin des enfants – sa’ flickan, klappa’ sig på magen. [1929, s. 193]
Mamma är seg – sa’ flickan, satt vid moderns dödsbädd. [1890, s. 62]
Min mun men inte min mus, förrän vi varit i Guds hus!
     –
sa’ flickan till fästmannen. [1929, s. 192]
Mödomen kan också surna – sa’ flickan, låste upp för pojken. [1929, s. 193]
Nu går det för mej, går det för dej med bli vi olyckliga – sa’ flickan till pojken. [1929, s. 192]
Nu är det jag, som är korpral – sa’ flickan, gifte sig med gardisten. [1890, s. 68]
Nykokt soppa är bättre än uppvärmd – sa’ flickan, gav korgen åt gubben. [1890, s. 68]
Ske Guds vilja! är du en gudsman, så gör du ock en Guds gärning
    – sa’ flickan åt pastorsadjunkten. 
[1890, s. 74]
Är du Guds man, så gör du Guds gärning – sa’ flickan,
     då prästen kysste henne.
[1929, s. 196]
Ske Guds vilja – sa’ flickan, när hon kröp till prästen. [1929, s. 190]
Smakar ändå karl – sa’ flickan, kysste tuppen. [1889, s. 153]
 Det smakar ändå karl – sa’ flickan, kysste tuppen. [1890, s. 14; 1929, s. 194]
Det smakar ändå karl – sa’ hon som kysste tuppen. [1889, s. 41]
Så här har det setat – sa’ flickan om sönderslagna mjölkkruksbitarna. [1890, s. 72]
Varur skall vi nu äta, när alla kärl är rena? – sa’ flickan. [1929, s. 190]
Värre kan en väckas till – sa’ flickan, skulle upp och stå brud. [1889, s. 178]
Åh, det gör ingenting! – sa’ flickan, födde ett barn. [1890, s. 85]
Åh! sällan – sa’ flickan, när hon frågades om hon var utan fästman. [1929, s. 193]
Är du Guds man, så gör du Guds gärning – sa’ flickan,
     då prästen kysste henne.
[1929, s. 196]
Är olyckan framme, få vi gifta oss – sa’ flickan, när hon sov hos pojken. [1929 s. 190]
Ödet har alltid varit min lott – sa’ flickan, fann klänningen för trång.
     [1890, s. 87; 1929, s. 192]

Sa’ gubben / Sa’ mannen
Den spiken drog! – sa’ gubben, när han stoppa’n i fickan. [1929, s. 150]
Det där ä’ ett knåpgöra, det med – sa’ kvastgubben, såg urmakaren arbeta. [1890, s. 20]
Det gör ingenting, vi är ett kött – sa’ gubben, åt upp fläsket för gumman. [1929, s. 141]
Det här blir en fin framtid – sa’ gubben, gjorde konkurs. [1929, s. 143]
Det kommer igen – sa’ mannen, gav suggan fläsk. [1889, s. 40]
Det kommer ändå igen – sa’ gumman, gav grisen fläsk. [1890, s. 17]

Det kommer igen – sa’ käringen, gav sin so fläsk. [1929, s. 165]
Det ser bra ut, när släkten följs åt – sa’ gubben, drog gumman i håret. [1890, s. 21]
Det ser mörkt ut – sa’ gubben, titta upp genom skorstenen. [1929, s. 141]
Det är bra att ha någon att skylla på – sa’ gubben när han gifte sig. [1929, s. 142]
Det är ett kärt besvär – sa’ gubben, piskade hustrun. [1890, s. 21]
Det är så dags att be Gud om hjälp, när hin håle står i farstun
     –
sa’ gubben till käringen. [1929, s. 150]
Det är så trevligt att ha rent på sig – sa’ gubben,
     vände skjortan på söndagen.
[1929, s. 141]
Don efter person – sa’ gubben, körde till kyrkan med dyngkärran. [1929, s. 146]
Du ligger och drömmer sådant, som inte är sant – sa’ gubben till gumman,
     då hon förtäljde sin dröm.
[1929, s. 145]
Du skall tro mig på mitt ord – sa’ mannen, ty jag svär ta’ mig fan aldrig. [1889, s. 47]
Ett ägg är ett ägg – sa’ mannen, tog det största. [1889, s. 56]
Fattigdomen är stor, men vi är många om den – sa’ gubben. [1929, s. 145]
Gud ger lycka, vacker flicka, himmelriket när jag dör – sa’ gubben. [1929, s. 145]
Ha’ ni sett någon ge mer’? – sa’ Hobergsgubben,
     mätte guldmynt med skovel. 
[1890, s. 43]
Heder och vördnad! – sa’ gubben Löhr åt grisarna. [1890, s. 43]
Huller om buller! – sa’ gubben, var fuller. [1929, s. 149]
Häråt! – sa’ gubben, harva med käringen. [1929, s. 149]
Jag går väl till kejserlig rätt – sa’ gubben, som förlorade hos kungen. [1929, s. 149]
Jag känner en som stal tills han blev rik, men se’ n höll jag upp – sa’ mannen. [1889, s. 92]
Jag skall visa, att jag är herre i mitt hus! – sa’ mannen, kröp under bordet. [1889, s. 92]
Jag straffar min gumma blott med goda ord – sa’ mannen,
     slog henne i skallen med bibeln.
[1889, s. 92]
Jag såge hellre, att min kalv vore en ko, än min käring en so – sa’ mannen. [1889, s. 92]
Jag tror det passar – sa’ Rösjögubben, satte sju ärmar i en rock. [1890, s. 52]
Jag tror det passar – sa’ Rösjögubben, satte sju ärmar i en päls. [1929, s. 143]
Litet nu, mer en annan gång – sa’ mannen, piska’ käringen. [1889, s. 103]
Livet skall ha sitt och döden sitt – sa’ gubben, bytte ut gummans svepning
     mot sin gamla skjorta.
[1929, s. 144]
Man skall inte svara på varje ord – sa’ mannen, då man kallade honom tjuv. [1889, s. 117]
Med dom glasägona ser jag bäst – sa’ gubben, då han bara hade
     skalmarna på.
[1929, s. 148]
Med kroppen må det gå hur det vill, bara själen stiger uppåt – sa’ gubben
     gick och hängde sig.
[1929, s. 144]
Nu åker vi! – sa’ granrisgubben, när han gick. [1890, s. 67]
När du är full, så är jag tom, och när jag är full, så är du tom
     – sa’ mannen till flaskan.
[1889, s. 128]
Oförsökt duger inte – sa’ gubben, skulle gå på styltor. [1929, s. 142]
Olyckor och husförhör kan man inte akta sig för – sa’ gubben. [1929, s. 144]
Om det är så att hyran skall betalas, så flyttar jag – sa’ mannen. [1929, s. 148]
På det viset skall man ta dem – sa’ gubben, när kräftorna bet sig fast i tårna. [1929, s. 144]
Seså, seså, hasta lagom! – sa’ gubben till döden. [1929, s. 148]
Stå ben! – sa’ gubben, drev getterna på isen. [1890, s. 75]
Så är det – sa’ gubben gjorde ett ämbar. [1929, s. 148]
Vad bryr jag mig om jag lider, bara min granne lider med
     –
sa’ gubben. [1929, s. 148]
Vad ska vi sjunga nu? – sa’ gubben, när julpsalmen var slut. [1929, s. 147]
Väl träffat – sa’ mannen, när kulan råkade hans träben. [1889, s. 177]
Det rör mig inte – sa’ snickarn, blev sparkad på träbenet. [1889, s. 41]
Det rör mig ej – sa’ åkarn, när märren bet honom i träbenet. [1890, s. 10]

Vänta tills i morgon vid den här tiden, så är vi nog hemma
     –
sa’ gubben när båten drev bakåt. [1929, s. 148]

Sa’ gumman
Akta glaset! – sa’ gumman, slog ändan i isen. [1890, s. 6; 1929, s. 153]
Aldrig har jag vetat, vad drag är, förrän jag fick måg i huset – sa’ gumman.
    [1890, s. 7; 1929, s. 152]
Alla barn i början – sa’ gumman, satte sig i vävstolen. [1890, s. 5]
Alla barn i början – sa’ käringen, satte sig i vävstolen. [1929, s. 179]
Alla sorters värk utom orgelverk och gråverk har jag nu haft
     –
sa’ gumman då hon hade tandvärk. [1929, s. 162]
Bara människans natur – sa’ gumman. [1929, s. 152]
Bäst vi gå, så lukta vi – sa’ gumman, gjorde sin dödsbetraktelse. [1890, s. 8]
Bäst vi gå, så lukta vi – sa’ käringen, gjorde sin dödsbetraktelse. [1929, s. 179]
Bättre bot än bar sida – sa’ gumman, lappade kjolen. [1890, s. 8]
Bättre ont ha än gott mista – sa’ gumman, när gubben dött. [1890, s. 8]
Ont när ont är till, men värre när ont är borta – sa’ käringen,
     när mannen var död.
[1889, s. 140]
Ont, när ont är till, men värre, när ont är borta – sa’ hustrun,
     då hon miste mannen.
[1890, s. 70]

Bättre sent än aldrig – sa’ gumman, gick till kyrkan
     sedan gudstjänsten var slut. 
[1890, s. 9]
Bättre sent än aldrig – sa’ käringen, gick till kyrkan när gudstjänsten var slut.
     [1929, s. 178]
Den där har hin på sina fem fingrar – sa’ gumman om kolportören. [1890, s. 28]
Den något har, den något spiller – sa gumman, hade tre gryn i vanten
     och tappade två. 
[1890, s. 24; 1929, s. 152]
Den som nu bara hade sura ben! – sa’ gumman, hittade plåstret. [1890, s. 15]
Den som bara hade sura ben – sa’ gumman, hittade plåstret. [1929, s. 153]
     sura ben: som har öppet / öppna och rinnande / vätskande sår ⇒ SAOB
Den, som det hade! – sa’ gumman om pepparrotsköttet. [1890, s. 14]
Det blir gott och varmt för mig, som är gammal – sa’ gumman
     när prästen predikade om helvetet.
[1929, s. 152]
Det blir väl någon rå – sa’ gumman, gräddade pannkakor. [1890, s. 20; 1929, s. 152]
Det där var en annan mössa – sa’ gumman, fick tag i densamma. [1890, s. 14]
Det var en annan mössa – sa’ gumman, fick tag i densamma. [1929, s. 153]
Det gör ändå vad det kan – sa’ gumman, skulle gifta om sig. [1890, s. 14]
Det kommer ändå igen – sa’ gumman, gav grisen fläsk. [1890, s. 17]
Det kommer igen – sa’ mannen, gav suggan fläsk. [1889, s. 40]

Det kommer igen – sa’ käringen, gav sin so fläsk. [1929, s. 165]
Det smakar ändå fågel – sa’ gumman, kokade soppa på stören,
     varpå skatan suttit. 
[1890, s. 14]
Det smakar ändå fågel – sa’ käringen, kokade käppen
     som kråkan suttit på.
[1865, s. 25]
Det smakar ändå fågel – sa’ käringen, kokade soppa på grenen,
     som kråkan suttit på.
[1889, s. 41]

Det var annat malt det! – sa’ gumman, bryggde dricka på sådor. [1890, s. 23]
Det var annat malt det! – sa’ käringen, bryggde på sådor. [1929, s. 166]
Det klarnar i krumelunten – sa’ gumman. [1929, s. 160]
Det var ett sätt att bli salig i hast – sa’ gumman, åt upp psalmboken. [1890, s. 21]
Det var mig en god tjänst – sa’ gumman, fick åka en halv mil för långt. [1890, s. 24]
Det var en god tjänst – sa’ käringen, fick åka med en halv mil för långt. [1929, s. 166]
Det var mig en god hjälp – sa’ Almby, fick åka en halv mil
     på andra sidan hemmet.
[1929, s. 245]

Tack, dä va mej en god hjälp – sa’ klockaren, fick åka en fjärdingsväg längre
     än han skulle.
[1929, s. 60]

Det är inte borta för det – sa’ gumman, kastade mjölet under bordet. [1890, s. 20]
Det är inte borta för det – sa’ käringen, kasta’ mjölet under bordet. [1929, s. 1656]
Det är just knepet att bli salig – sa’ gumman, tog nattvarden
     två gånger på en dag. 
[1890, s. 17]
Det är knepet att bli salig – sa’ gumman tog nattvarden två gånger samma dag.
     [1929, s. 159]
Det är långt härifrån och dit – sa’ gumman, pekade på månen. [1890, s. 10; 1929, s. 152]
Långt dit – sa’ käringen, peka’ på månen. [1889, s. 103]

Det är rörande – sa’ gumman, sålde slevar. [1890, s. 17]
Det är rörande – sa’ käringen, sålde slevar. [1929, s. 166]
Det är väl ändå ej så hett i helvetet, som prästen målar ut det
     – sa’ gumman
[1890, s. 16]
Dit jag ämnat mig, dit ska’ jag ock – sa’ gumman, sökte efter kalvarna,
     som redan var hemkomna. 
[1890, s. 17]
Dit jag ämnade mig, dit ska jag ock – sa’ gumman, sökte efter kalvarna,
     som redan var hemkomna.
[1929, s. 153]
Du förstår väl gyckel, din stolle! – sa’ gumman, vred nacken av tuppen. [1890, s. 18]
Du ska bjuda på mer än sång – sa’ gumman, åt upp kanariefågeln. [1929, s. 153]
En kan la åtminstone få tala – sa’ gumman, som trätte. [1929, s. 152]
Far är hemma här, han får ligga var han vill – sa’ gumman när de berättade
     att gubben låg i brunnen. 
[1890, s. 33]
Far är hemma här, han får ligga var han vill – sa’ käringen, när gubben låg i brunnen.
     [1929, s. 166]
Försöket gör’et – sa’ gumman, bet i sten. [1890, s. 31]
Förut har ungdomen prytt mig, men nu skall kläderna pryda mig
     –
sa’ gumman. [1929, s. 157]
Give Gud jag hade en sådan gubbe – sa’ gumman, såg tuppen kurtisera hönorna.
     [1929, s. 159]
Gud låte vädret vända sig till hemvägen – sa gumman, hade motvind bort.
     [1890, s. 35; 1929, s. 153]
Gud ske lov, att jag inte är ensam om’et – sa’ gumman om ovädret. [1929, s. 161]
Gud ske lov för maten! – sa’ gumman, bar tarmarna i förklädet. [1890, s. 35; 1929, s. 152]
Hade jag inte sett dig, din djävel, så hade jag varit ogift ännu
     –
sa’ gumman när hon slogs med gubben.
[1929, s. 155]
Herren gav och fanden tog – sa’ gumman,
     när räven sprang bort med hönan. [1890, s. 44]
Herren välsigne och bevare Gud! – sa’ gumman,
     fick matpoletter av ”de fattiges vänner”. 
[1890, s. 41; 1929, s. 153]
Här ska ni få se på gnistor! – sa’ gumman, då bon rörde i askan. [1929, s. 154]
I rad, i rad! – sa’ gumman, körde vall en ko. [1890, s. 46]
I rad, i rad! – sa’ gumman, när hon körde hem kon. [1929, s. 157]
I rad, i rad! – sa’ bonden, hade inte mer än en ko. [1889, s. 86]
I år är gräset förbannat – sa’ gumman, satte ändan i nässlorna. [1890, s. 46]
I år är gräset förbannat – sa’ käringen, stupa i nässelhögen. [1929, s. 166]
Inte värt att jämra sig förrän tarmarna släpa – sa’ gumman,
     bar dem i sitt förkläde. 
[1890, s. 47]
Jag går som om jag stulit deg och inte fått baka – sa’ gumman,
     gick i halkan. 
[1890, s. 52]
Jag har haft alla slags värk, utom orgelverk och gråverk – sa’ gumman,
     som skulle beskriva sin sjukdom. 
[1890, s. 53]
Alla sorters värk utom orgelverk och gråverk har jag nu haft – sa’ gumman
     då hon hade tandvärk. [1929, s. 162]
Jag har sett salig kungens katastrof, omgiven av fyra brinnande kadaver
     – sa’ gumman, som varit och sett ett kungligt lik. 
[1890, s. 55]
Jag har varit i socken i arton år, jag måtte väl veta hur visan går – sa’ gumman,
     när folk sa, att hon sjöng falskt i kyrkan.
[1929, s. 151]
Jag har ännu långt fram – sa’ gumman, såg sig tillbaka. [1929, s. 153]
Jag hör till de väckta – sa’ gumman, när klockaren förbjöd henne
     att snarka i kyrkan. 
[1890, s. 54]
Jag läser ifrån vänster – sa’ gumman, höll boken upp och ned. [1890, s. 53]
Jag läser från vänster – sa’ gumman, hade boken upp och ned vänd. [1929, s. 160]
Jag tackar, jag – sa’ gumman, när hon ingenting fick. [1890, s. 52]
Jag talar vid min Gud, jag – sa’ gumman, satt och sov. [1929, s. 159]
Jag talar vid mej å min gud – sa’ käringen, när hon svor. [1929, s. 174]
Jag tycker, att när jag suttit hela veckan vid spinnrocken, så kan jag ganska väl
     behöva en tår vin, när söndagen kommer – sa’ gumman, när de frågade,
     varför hon så ofta gick till skrift. 
[1890, s. 55]
Jag vet inte om han är korpral eller general – sa’ gumman om son sin. [1890, s. 49]
Jag vänta på en bättre, men så vurt jag gammal och ble alldeles utan – sa’ gumman
     då folk sporde, varför hon inte gift sig.
[1929, s. 154]
Jag är gammal som fan – sa’ gumman åt prästen, och min syster är två år äldre.
     [1929, s. 156]
Kast’ en i tunnan! – sa’ bagarbodgumman om kakerlackan i palten. [1890, s. 57]
Kom lång! – sa’ gumman, hade en kort man. [1890, s. 57; 1929, s. 159]
Konsten stiger – sa’ gumman, hoppade över halmstrået. [1890, s. 56; 1929, s. 161]
Konsterna är mångahanda – sa’ gumman, åt välling med syl. [1865, s. 52]
Konsterna är mångahanda – sa’ gumman, åt välling med sylen. [1889, s. 97]
 Konsterna är mångahanda – sa’ käringen,
     försökte äta välling med en syl. 
[1890, s. 57]
Ingen brådska – sa’ skomakaren, åt välling med sylen. [1889, s. 88]
Kors i Kristinehamn! – sa’ gumman, for till Karlstad. [1890, s. 56]
Kors i Kristinehamn! – sa’ käringen, vaknade i Karlstad. [1929, s. 172]
Kråma dig Jeanna, så ser officerarna på dig – sa’ gumman åt sin dotter. [1890, s. 56]
Kurage, min pulla! – sa’ gumman, stack hönan in i nässelhögen. [1890, s. 58]
Lite kivas ökar bara vänskapen – sa’ gumman, när hon slog gubben med vedträt.
     [1929, s. 155]
Litet led vår herre Kristus, men så spar inte heller prästen att tala om det
     – sa’ gumman, kom ur kyrkan. 
[1890, s. 59]
Livet är viktigare än döden – sa’ gumman, gjorde brasa av gubbens likkista. [1929, s. 154]
Lyft upp bak, så ska’ herrn få sås – sa’ gumman, som bar såspannan
     med klänningsfållen framtill. 
[1890, s. 59]
Låt nu se, att du uppför dig väl, så att du blir utkörd – sa’ gumman,
     besökte sin son på tukthuset. 
[1890, s. 60]
Makt ger mod – sa’ gumman, stångades med tjuren. [1890, s. 61]
Mod ger makt – sa’ käringen, stångades med tjuren. [1889, s. 121]

Man kan inte så noga veta, var haren löper – sa’ gumman,
     satte snaran i ugnsgluggen.
[1865, s. 60]
 Ho vet, var haren har sin gång – sa’ bond’, satte snaran på taket. [1890, s. 37]
Ingen kan veta var haren har sin gång
     – sa’ bonden, satte snaran i skorstenen.
[1889, s. 89]
Ingen vet var haren har sin gång, – sa’ bonden,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 110]
Det är ingen som vet var haren har sin gång – sa’ käringen,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 164]
Mauvaise humör – sa’ gumman, slog ändan i isen. [1890, s. 61]
Mina höns smakar vilt – sa’ gumman, när hon sålde kråkor för kycklingar. [1929, s. 162]
Mycket har du bottnat, men här bottnar du icke – sa’ gumman
     doppade skomakarn i sjön. [1929, s. 154]
Mycket skrik och litet ull – sa’ gumman, när hon klippte grisen. [1929, s. 156]
Många händer göra arbetet lätt, Gud välsigne dem! – sa’ gumman[1890, s. 62]
Många munnar göra fatet tomt, fan i dem! – sa’ gumman[1890, s. 62]
Nej, jag har kälke – sa’ gumman, då de frågade om hon gick. [1929, s. 158]
Nordanvinden är kall, den komme från vad håll som helst – sa’ gumman. [1865, s. 66]
Nordanvinden är alltid kall, den må komma från vad håll den vill
     – sa’ gumman.
[1889, s. 126]
 Nordanvinden är alltid kall, blåsa varifrån han vill
     – sa’ käringen, gick i motvind. 
[1890, s. 65]
Nordanvädret är kallt, komma från va’ håll det vill – sa’ käringen. [1929, s. 165]
Nu blir jag både full och mätt – sa’ gumman, doppade gröten i brännvin. [1890, s. 67]
Nu blir jag både full och mätt – sa’ käringen, åt gröt och brännvin. [1929, s. 163]
Nu dagas det för syndaren – sa’ gumman, satte benet i halsen. [1890, s. 67]
Nu är det undangjort – sa’ gumman, gick halvägs till kyrkan på lördagen. [1890, s. 67]
När det regnar välling, så har den fattige ingen sked – sa’ gumman[1890, s. 69]
Om jag inte hade hoppet i behåll, så skulle mitt hjärta brista – sa’ gumman,
     begrov sin sjunde man. 
[1890, s. 70]
Om jag visste min tid, skulle jag leva så jag inte hade en spik i min vägg
     –
sa’ gumman. [1929, s. 161]
Ombytliga tider – sa’ gumman, när hon skulle dö. [1929, s. 154]
Ont när ont är till, men värre när ont är borta – sa’ gumman, miste mannen. [1929, s. 160]
Ont, när ont är till, men värre, när ont är borta – sa’ hustrun,
     då hon miste mannen.
[1890, s. 70]
↳ Ont när ont är till, men värre när ont är borta – sa’ käringen,
     när mannen var död.
[1889, s. 140]
Prat fyller ingen mage, tacka vet jag ett stop öl – sa’ gumman. [1929, s. 160]
Rätt som det regnar, så kommer det en skur – sa’ gumman om väderleken. [1890, s. 72]
Rätt som man går, så luktar man – sa’ gumman om döden. [1890, s. 71]
Satt inte fan i gubben, som kunde katekesen? – sa’ gumman. [1929, s. 156]
Skall det vara gille, så låt det vara gille, men då får vi steka den andra sillen med
     – sa’ gumman.
[1889, s. 151]
 Skall det vara gille, så låt oss steka den andra sillen med
     – sa’ gummanskulle hålla kalas. 
[1890, s. 74]
Skall det vara gille – sa’ käringen, så låt oss steka
     den andra sillen med.
[1865, s. 79]
Ska jag dö, så ska jag vara säker om saligheten – sa’ gumman
     släpade sig till kyrkan om söndan.
[1929, s. 154]
Skulle ha liksom lite brått – sa’ gumman, sprang före tåget. [1929, s. 151]
Skym undan! – sa’ gumman åt flugan, som satt sig på glasögat. [1890, s. 77]
Smör skämmer ingen mat – sa’ gumman, tog det i kallskål. [1929, s. 160]
Staten skall föras – sa’ gumman, band fast hasorna med bast. [1890, s. 75]
Staten skall föras – sa’ gumman, om också skorna skall bindas med bast. [1929, s. 158]
     stat: ställning / värdighet ⇒ SAOB
Struntar i karn, men det var värst med märra – sa’ gumman, när gubben drunkna’.
     [1929, s. 155]
Så slår uträkningarna fel – sa’ gumman, fick 2 gånger 18 till 32. [1890, s. 76]
Så är det, när man inte har någon alnacka eller tidningar – sa’ gumman
     när prästen sa att Jesus dött.
[1929, s. 157]
     alnacka: almanacka ⇒ SAOB
Tataliterne har blivit alldeles Ryssite slagna – sa’ gumman,
     ville berätta något nytt från kriget. 
[1890, s. 79]
Tätt, tätt med tocke där – sa’ gumman, blev struken om munnen
     med brännvinsfjädern.
[1929, s. 158]
Ungdomen brinner – sa’ gumman, när hon gifte sig. [1929, s. 154]
Ungdomen rasar – sa’ gumman, slog skallen i väggen. [1890, s. 81]
Ungdomen rasar – sa’ gumman, slog huvut i spiseln. [1929, s. 151]
Ungdomen rasar – sa’ käringen, sprang över ett halmstrå. [1865, s. 91]
Ungdomen rasar – sa’ käringen, hoppa’ över halmstråt. [1889, s. 172; 1929, s. 151]

Ungdomen rasar – sa’ gumman, dansa på logen. [1929, s. 151]
Ungdomen rasar – sa’ gumman, åkte kana. [1929, s. 151]
Usch, du kalla Östersjö! – sa’ gumman, gick över slussbron. [1890, s. 82]
Hu, du kalla Östersjö! – sa’ sjömannen, satt i spiseln. [1890, s. 40]
Hu du kalla Östersjö! – sa’ käringen, satt i spisen och frös. [1929, s. 162]
Var och en har rätt att följa sin smak – sa’ gumman, kysste kon. [1889, s. 52]
Var och en är sin gåva lik – sa’ gumman, gav hovslagaren en spik. [1889, s. 82]
 Var och en är sin gåva lik – sa’ gumman, gav bort gåsen. [1890, s. 40; 1929, s. 153]
Var har jag ändan? – sa’ gumman om garnhärvan. [1929, s. 153]
Vet du inte hut, pojke, att likna Guds gåvor vid bröd!
     – sa’ gumman åt son sin. 
[1890, s. 82]
Vi måste alla den vägen fara – sa’ gumman, stack sin gris. [1890, s. 84]
Vi sluter väl fred då, och ger efter hälften var – sa’ gumman
     till döden.
[1929, s. 156]
Vore jag inte så rynkig, krokig och utvärkt, skulle jag se både ung och fager ut
     –
sa’ gumman, när hon såg sig i spegeln. [1929, s. 154]
Världen är vid! – sa’ gumman, kom in i nästa socken. [1890, s. 84]
Vad världen är stor! – sa’ käringen, kom i en annan kyrksocken. [1929, s. 174]
Ångern kommer sent – sa’ gumman, gifte sig för fjärde gången. [1890, s. 85]
Äh, Gudbevars! dotra mi är väl inte något åbäke heller, som hennes nåd
     – sa’
bondgumman, skulle beskriva dottern för grevinnan. [1890, s. 85]
Är hon inte vacker där det syns, så är hon så mycket vackrare där det inte syns
     –
sa’ gumman om dottern sin till friarn. [1929, s. 162]

Sa’ hökaren, m. fl.
Aromatiska språng – sa’ hökar Näsbom, såg på konstberidarna. [1890, s. 5]
     hökare: handelsman, handlare, köpman ⇒ SAOB
Det lax inte – sa’ hökaren om lyckan. [1929, s. 70]
Det va’ flappant! – sa’ hökar Lundholm. [1890, s. 10]
Det är appartogryn – sa’ hökaren om råttlortarna. [1890, s. 10]
Det är appartogryn – sa’ mjölnaren om kattlorten. [1929, s. 93]
     appartogryn / apartogryn (SAOB): i bygdemålsfärgad framställning, extra fina,
     utmärkta gryn ⇒ SAOB
Det är så gott att det kan ätas två gånger – sa’ hökaren om smöret. [1929, s. 69]
Det är våra vänner, vi ska leva av, våra fiender kommer inte till oss
     –
sa’ krämaren. [1929, s. 71]
     krämare ⇒ SAOB : person som bedriver köpenskap med smärre handelsvaror, kram ⇒ SAOB
Finns inte – sa’ handelsman’, var för lat att gå in i boden. [1929, s. 69]
Har fan tagit det ena rockskörtet, så må han taga det andra med
     – sa’ hökaren, som mist ett skört i folkträngseln.
[1890, s. 43; 1929, s. 69]
Hyggliga ynglingar! – sa’ hökaren om sillarna. [1890, s. 41; 1929, s. 69]
Här finns inga barmhärtiga människor, här finns bara hökare!
     – sa’ hökaren åt tiggaren.
[1890, s. 38; 1929, s.69]
Likvisst! – sa’ hökar Tvist. [1890, s. 60]
Mitt liv är en våg – sa’ hökaren, låg full i rännstenen. [1890, s. 61]
Mitt liv är en våg – sa’ hökar’n, vägde fläsk. [1929, s. 70]
Titta in när hon tittar ut! – sa’ hökar’n åt pigan. [1929, s. 69]

Sa’ klockaren, m. fl.
Det faller i god jord – sa’ klockaren, när prästen tumlade i graven. [1890, s. 19]
Det faller i god jord – sa’ klockar’n, när prästen föll i graven. [1929, s. 59]
Det vill tiden visa – sa’ Per klockare, när han bjöds välkommen. [1889, s. 42]
Det kommer tiden att utvisa – sa’ klockar’n, när man bjöd honom välkommen.
     [1929, s. 59]
Förr än jag ger mig en tum spricker jag en halv aln – sa’ klockar’n, trätte med kyrkrådet.
     [1929, s. 60]
Jag ger mej inte en tum, förr spricker jag en halv aln – sa’ käringen. [1929, s. 178]
Han predikar om helvetet som om han vore barnfödd där
     –
sa’ kyrkvärden om den nye prästen. [1929, s. 60]
Hosianna – sa’ klockar’n, då sopranstämman spelade falskt. [1929, s. 60]
Här bor jag – sa’ Solna klockare, låg i rännstenen. [1890, s. 37]
Inte så illa men’t – sa’ klockar’n, vrok prästen från predikstol’n. [1929, s. 59]
Ju flera barn, desto mer välsignelse – sa’ klockar’n,
     stoppade på sig penningarna för barnsölet. 
[1890, s. 54]
Lika barn leka bäst – sa’ klockar’n, bytte bort blaren till komministern. [1890, s. 59]
Man stiger i graderna – sa’ kyrkstöten, blev tornväktare. [1890, s. 63]
Stiger i graderna – sa’ klockar’n, blev tornväktare. [1929, s. 60]
Det går fort att komma upp sig i världen – sa’ kyrkstöten, när han blev tornväktare.
     [1929, s. 61]
     kyrkstöt (1): lång stav, stundom försedd med skramlande ringar o. d., som kyrkvaktaren
     stötte i golvet för att därigenm väcka dem som somnat i kyrkan eller varmed han gav de
     sovande lätta slag;
     kyrkstöt (2): äldre benämning på kyrkvaktare på grund av hans befattning att med kyrkstöten
     väcka sovande, spögubbe. ⇒ SAOB
Orgeln är hes – sa’ klockar’n, när han spelade på baken. [1929, s. 60]
Sakta i backarna – sa’ klockar’n, ramla’ utför predikstolstrappan. [1929, s. 60]
Så ska det låta – sa’ klockar’n, föll i orgelverket. [1929, s. 60]
Tack, dä va’ mej en god hjälp – sa’ klockar’n, fick åka en fjärdingsväg längre
     än han skulle.
[1929, s. 60]

Det var mig en god tjänst – sa’ gumman, fick åka en halv mil för långt. [1890, s. 24]
Det var en god tjänst – sa’ käringen, fick åka med en halv mil för långt. [1929, s. 166]
Det var mig en god hjälp – sa’ Almby, fick åka en halv mil
     på andra sidan hemmet.
[1929, s. 245]
Tarvlig kollekt! – sa’ klockaren, fick en byxknapp i håven. [1890, s. 80]
Växla mig den – sa’ klockar’n, fick en byxknapp i håven. [1929, s. 59]
Varde ljus, ditt förbannade mörker! – sa’ klockar’n tände kyrkkronan juldagsmorgonen.
     [1929, s. 59]

Vi prästerskap – sa’ klockar’n. [1865, s. 92; 1889, s. 174]
Vi prästerskapet – sa’ klockaren till spögubben. [1890, s. 83]
Växla mig den – sa’ klockar’n, fick en byxknapp i håven. [1929, s. 59]
Växla mig den! – sa’ Pihlman om byxknappen. [1890, s. 82]

Sa’ käringen
Ack, den som låg – sa’ käringen, satt i sängen. [1929, s. 172]
Ack, den som väl låge! – sa’ den late, satt i sängen. [1889, s. 1]
Ack, om bara vinden ville vända sig tills jag skall hem!
     – sa’ käringen, gick i motvind.
[1889, s. 1]
Aldrig såg jag maken – sa’ käringen, red på staken. [1889, s. 3]
Aldrig har man sett på maken – sa’ käringen, red på staken. [1929, s. 176]
Alla barn i början – sa’ käringen, läste i A·B·C–boken. [1929, s. 174]
Alla barn i början – sa’ käringen, satte sig i vävstolen. [1929, s. 179]
Alla barn i början – sa’ gumman, satte sig i vävstolen. [1889, s. 1]
Alla en väg – sa’ käringen, när räven tog gåsen. [1889, s. 3]
Alla vill ha mig, men en måste få mig – sa’ käringen åt vargarna. [1929, s. 169]
Alltför starkt, hjärtat brister – sa’ käringen, spädde sitt kaffe med brännvin. [1929, s. 169]
Anamma det snuset – sa’ käringen, när hon fick spanskpeppar i sitt sura öga.
     [1929, s. 170]

     sitt sura öga: om öga: inflammerat och rinnande ⇒ SAOB
Bara Gud vallar kon i dag, så vallar jag den i morgon –
sa’ käringen. [1929, s. 168]
Bekänn! – sa’ käringen, piskade hönan. [1890, s. 8]
Bli vid din brädd! – sa’ käringen, åt ur samma fat med grisen. [1890, s. 8]
Bliv vid din brädd – sa’ käringen, åt ur samma fat som grisen. [1929, s. 179]
Bäst vi gå, så lukta vi – sa’ käringen, gjorde sin dödsbetraktelse. [1929, s. 179]
Bäst vi gå, så lukta vi – sa’ gumman, gjorde sin dödsbetraktelse. [1890, s. 8]
Bättre brödlös än rådlös – sa’ käringen, torkade bordet med katten. [1890, s. 8]
Man hjälper sig så godt man kan – sa’ käringen,
     torka’ bordet med katten.
[1889, s. 112]

Bättre ont ha, än ont mista – sa’ käringen, miste gubben. [1929, s. 179]
Bättre sent än aldrig – sa’ käringen, gick till kyrkan när gudstjänsten var slut.
     [1929, s. 178]
Bättre sent än aldrig – sa’ gumman, gick till kyrkan
     sedan gudstjänsten var slut.
[1890, s. 9]
Bättre sent än aldrig – sa’ käringen, kastade jästen efter i ugnen. [1890, s. 7; 1929, s. 178]
Dagen lider och arbetet blir ogjort – sa’ käringen, när hon skulle hänga sig. [1929, s. 170]
Den som lever får se – sa’ käringen, när hon låg för döden. [1929, s. 170]
Den som lever får väl se – sa’ den blinde. [1929, s. 136]
Den som vore borta och fick gå hem – sa’ käringen, hade främmande. [1929, s. 178]
Den vägen skola vi alla – sa’ käringen, följde, sonen till galgen. [1889, s. 36]
Det blir en het dag i dag – sa’ käringen, då hon skulle brännas. [1929, s. 169]
I dag blir en het dag – sa’ käringen, skulle brännas på bål. [1890, s. 47]
Det blir ingen sommar av förrän det här kommer ned – sa’ käringen,
     hängde sig på spjället. 
[1890, s. 12]
Det blir inte vackert väder, förrän det onda kommer ned – sa’ käringen,
     ramlade ner från taket. 
[1890, s. 25]
Det bor fan i gräset – sa’ käringen, satte sig i nässelhögen. [1929, s. 171]
Det både värmer och klär – sa’ käringen om löständerna. [1929, s. 169]
Det både värmer och kläder – sa’ frun om löständerna. [1890, s. 18]
Det drar i sathålet – sa’ käringen, satt i kyrkdörren. [1890, s. 24; 1929, s. 165]
Det går över mitt begrepp – sa’ käringen, stod i vatten till midjan. [1929, s. 163]
Detta går över mitt förstånd – sa’ käringen, gick i vatten över knäna. [1889, s. 46]
Det har alltid varit mitt tal – sa’ käringen, satt och svor. [1929, s. 163]
Det är min talan – sa’ käringen, satt och svor. [1890, s. 14]
Det klarnar i öster – sa’ käringen, titta i väster. [1889, s. 40]
De’ klarnar i öster – sa’ käringen, då hon titta i väster. [1929, s. 165]
Långt till öster – sa’ käringen, titta’ i väster. [1889, s. 106]

Det kommer igen – sa’ käringen, gav sin so fläsk. [1929, s. 165]
Det kommer ändå igen – sa’ gumman, gav grisen fläsk. [1890, s. 17]

Det kommer igen – sa’ mannen, gav suggan fläsk. [1889, s. 40]
Det kostar på, kanhända – sa’ käringen, vred nacken av tuppen. [1890, s. 29]
Det känns liksom lite gråkallt – sa’ käringen, satt naken på isen. [1890, s. 22]
Det känns liksom lite gråkallt – sa’ flickan satt naken på isen. [1929, s. 164]
Det lugnar nu – sa’ käringen, då hon kom i båthuset. [1929, s. 170]
Det ska fan ligga här – sa’ käringen, föll kull på kyrkogården. [1929, s. 176]
Det sker så mycket oförtänkt – sa’ käringen, kom i Guds rike. [1929, s. 163]
Det var då alldeles oförtänkt – sa’ käringen, kom in i himmelriket. [1889, s. 42]
Det smakar ändå fågel – sa’ käringen, kokade käppen
     som kråkan suttit på. 
[1865, s. 25]

Det smakar ändå fågel – sa’ käringen, koka stören, där kråkan suttit. [1929, s. 163]
Det smakar ändå fågel – sa’ käringen, kokade soppa på grenen,
     som kråkan suttit på.
[1889, s. 41]
Det smakar ändå fågel – sa’ gumman, kokade soppa på stören,
     varpå skatan suttit. 
[1890, s. 14]

Det var annat malt det! – sa’ käringen, bryggde på sådor. [1929, s. 166]
Det var annat malt det! – sa’ gumman, bryggde dricka på sådor. [1890, s. 23]
Det var då alldeles oförtänkt – sa’ käringen, kom in i himmelriket. [1889, s. 42]
Det sker så mycket oförtänkt – sa’ käringen, kom i Guds rike. [1929, s. 163]
Det var oförtänkt – sa’ Jeppe, kom in i Guds rike. [1929, s. 266]
Lika kärt som oväntat – sa’ länsmannen, kom in i himmelriket. [1889, s. 102]
Det var mig lika kärt som oförmodat – sa’ prästen, kom in i himmelriket. [1890, s. 18]

Det var en god tjänst – sa’ käringen, fick åka med en halv mil för långt. [1929, s. 166]
Det var mig en god tjänst – sa’ gumman, fick åka en halv mil för långt. [1890, s. 24]
Tack, dä va mej en god hjälp – sa’ klockaren, fick åka en fjärdingsväg längre
     än han skulle.
[1929, s. 60]

Det var mig en god hjälp – sa’ Almby, fick åka en halv mil
     på andra sidan hemmet.
[1929, s. 245]
Det var en seg Jesus – sa’ käringen, tog nattvarden och fick en skinnlapp för oblat.
     [1929, s. 173]
Det var sjutton att aderton kom ut och jag hade nitton
     –
sa’ käringen, spelte på lotteri. [1929, s. 175]

Det var värst för honom själv – sa’ käringen, när man beklagade
     hennes mans död. 
[1890, s. 17; 1929, s. 166]
Det är bråte, som brinner – sa’ käringen, tände eld i håret. [1890, s. 20; 1929, s. 166]
Det är djävla gräs nu för tiden – sa’ käringen, torka sig i ändan med nässlorna.
     [1929, s. 164]
Det är ej så ofta jag kommer, herr pastor, men när jag kommer så kommer jag
     som en tusande djävel –
sa’ käringen, gick till skrift å trilla’ på huvudet
     över altarringen.
[1929, s. 174]

Jag kommer inte ofta hit, men när jag kommer, så kommer jag som tusan djävlar
     – sa’ käringen, snavade på kjolfållen och föll framstupa in i kyrkan.
[1890, s. 55]
Sällan kommer jag, men då jag kommer, så kommer jag som en tusan djävel
     –
sa’ käringen då hon ramlade i kyrkdörren. [1929, s. 170]

Det är en hund att föda sig – sa’ käringen om vargungen. [1889, s. 43; 1929, s. 168]
Det är fan, vad en människa kan leva vilt! – sa’ käringen,
     föll på huvudet i brunnen. 
[1890, s. 26]
Det är ingen som vet var haren har sin gång – sa’ käringen,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 164]
Ingen kan veta var haren har sin gång
     – sa’ bonden, satte snaran i skorstenen.
[1889, s. 89]
Ingen vet var haren har sin gång, – sa’ bonden,
     satte snaran i skorsten’.
[1929, s. 110]
Ho vet, var haren har sin gång – sa’ bond’, satte snaran på taket. [1890, s. 37]
Man kan inte så noga veta, var haren löper – sa’ gumman,
     satte snaran i ugnsgluggen.
[1865, s. 60]

Det är inte borta för det – sa’ käringen, kasta mjölet under bordet. [1929, s. 1656]
Det är inte borta för det – sa’ gumman, kastade mjölet under bordet. [1890, s. 20]
Det är inte långt emellan varven – sa’ käringen, satt på kvarnstenen. [1865, s. 45]
Det är inte långt mellan varven här – sa’ käringen, satt på kvarnstenen. [1889, s. 44]
Det är inte långt emellan varven – sa’ käringen, satt på kvarnstenen,
     som var i gång. 
[1890, s. 16]
Det är inte värt att spara katten i slaktmånaden – sa’ käringen,
     slaktade katten. 
[1890, s. 20]
Det är jag, som består skjutsen – sa’ käringen, gav gubben en fot i ändan,
     så att han ramlade utför trapporna. 
[1890, s. 30]
Det är lättare sagt än gjort – sa’ käringen, när man bad henne tiga. [1929, s. 178]
Det är min talan – sa’ käringen, satt och svor. [1890, s. 14]
Det har alltid varit mitt tal – sa’ käringen, satt och svor. [1929, s. 163]
Det är mängden som gör’et – sa’ käringen, sålde för en styver billigare,
     än hon själv givit.
[1889, s. 45]
Mängden gör’et – sa’ käringen, sålde tvåstyvers pepparkakor
     för en styver. 
[1890, s. 62]

Det är mängden som gör det – sa’ kryddkrämaren, sålde för en styver billigare
     än han själv givit.
[1865, s. 27]

↳ Mängden gör’et – sa’ västgöten, sålde till underpris. [1929, s. 281]
Det är rörande – sa’ käringen, sålde slevar. [1929, s. 166]
Det är rörande – sa’ gumman, sålde slevar. [1890, s. 17]
Det är så bra för det både fyller och mättar – sa’ käringen,
     gav ungarna brännvinstuggor.
[1929, s. 175]
Detta går över mitt förstånd – sa’ käringen, gick i vatten över knäna. [1889, s. 46]
Det går över mitt förstånd – sa’ bonden, då vattnet steg
     honom över ändan.
[1929, s. 120]
Det går över mitt begrepp – sa’ käringen, stod i vatten till midjan. [1929, s. 163]
 Detta går över mitt förstånd – sa’ katten, skulle spela orgel. [1889, s. 46]

Ditåt lutar det – sa’ käringen, gick på sned. [1929, s. 174]
Ditåt lutar det – sa’ Grönlundskan, gick på sned. [1890, s. 18]
Ditåt lutar det – sa’ madam Grönlund, gick på sned. [1929, s. 233]
Djävuln anfäkte fan! – sa’ käringen, när hon skulle svära. [1890, s. 12]
Djävuln anfäkta fan! – sa’ käringen, när hon skulle svära. [1929, s. 167]
Dä ä’ kallt i kammar’n – sa’ käringen, låg i farstun. [1929, s. 173]
Kallt i kammar’n – sa’ skomakar’n, låg i förstun. [1929, s. 87]
Dä ä’ misstag på person – sa’ käringen, föll i varggropen. [1929, s. 177]
Misstag på person! – sa’ käringen, föll ned i varggropen. [1890, s. 63]
Dä ä’ som dä vore skapt åt ryggen – sa’ käringen, låg i rännsten. [1929, s. 164]
Dä som bäst ä’ tar fan alltid först – sa’ käringen, miste gubben. [1929, s. 173]
En annan gång går du hem, satbyting! – sa’ käringen, slog ryggen av grisen. [1890, s. 30]
En olycka kommer sällan ensam – sa’ torparkäringen, fick trillingar. [1929, s. 167]
En olycka kommer aldrig ensam – sa’ flickan, fick trillingar. [1890, s. 31]
Far av! – sa’ käringen åt spöket. [1890, s. 34]
Gå din väg! – sa’ käringen till spöket. [1929, s. 172]
Far är hemma här, han får ligga var han vill – sa’ käringen,
     när gubben låg i brunnen.
[1929, s. 166]

Far är hemma här, han får ligga var han vill – sa’ gumman när de berättade
     att gubben låg i brunnen.
[1890, s. 33]
Förbannade käringdjäveln, som släppte in kattfan, som drack ur mitt gräddhelvete
     – skrek käringen, skulle ha kafferep. 
[1890, s. 31]
God dryck har maten med sig – sa’ käringen om öltappen. [1889, s. 67]
God morgon, herr bokhållare! – sa’ käringen, satt i varggropen
     och tittade upp till befriaren. 
[1890, s. 35]
God morgon, herr bokhållare! – sa’ käringen, satt i varggropen och titta’. [1929, s. 167]
Gu’ signe dej, så rent du talar – sa’ tattarkäringen, när ungen svor. [1929, s. 178]
Gud hjälpe den det fattas vett! – sa’ käringen, sprang i kapp med kalvarna. [1890, s. 35]
Gud ske lov att det inte var kon – sa’ käringen, när mannen dog. [1889, s. 70]
Gud ske lov för att va’ hemma! – sa’ käringen, somna i rännsten. [1929, s. 175]
Gu’ ske lov jag är hemma – sa’ han, som somna i rännsten. [1929, s. 214]
Gå din väg! – sa’ käringen till spöket. [1929, s. 172]
Far av! – sa’ käringen åt spöket. [1890, s. 34]
Ha’ ni sett min sate? – sa’ käringen, frågte efter sin man på krogen. [1890, s. 39]
Har ni sett min sate? – sa’ käringen, leta efter man sin. [1929, s. 165]
Herren ser till trona och inte till sko’na – sa’ käringen,
     när hon gick barfota till kyrkan.
[1929, s. 172]
Hu du kalla Östersjö! – sa’ käringen, satt i spisen och frös. [1929, s. 162]
Hu, du kalla Östersjö! – sa’ sjömannen, satt i spiseln. [1890, s. 40]
Usch, du kalla Östersjö! – sa’ gumman, gick över slussbron. [1890, s. 82]
Hårt mot hårt – sa’ käringen, föll mot hälleberget. [1865, s. 45]
Hårt mot hårt – sa’ käringen, slog pannan mot väggen. [1889, s. 84]
Hårt mot hårt – sa’ käringen, slog gumpen i sten. [1929, s. 162]
Hårt mot hårt! – sa’ fan, slog svansen mot hälleberget. [1889, s. 41]
Här hjälper varken vitlök eller fader vår – sa’ käringen, läste över kalven. [1890, s. 45]
Här kommer jag som en dager – sa’ käringen, damp i norshåven. [1890, s. 44]
I dag blir en het dag – sa’ käringen, skulle brännas på bål. 
[1890, s. 47]
Det blir en het dag i dag – sa’ käringen, då hon skulle brännas. [1929, s. 169]
I helvete skall min man ligga och inte i fattigkyrkogården!
     – sa’ käringen
[1889, s. 86; 1929, s. 171]
I helvete ska’ min man ligga och inte på fattigkyrkogården! – sa’ käringen,
     begärde gravplats för sin döda man. 
[1890, s. 48]
I år är gräset förbannat – sa’ käringen, stupa i nässelhögen. [1929, s. 166]
I år är gräset förbannat – sa’ gumman, satte ändan i nässlorna. [1890, s. 46]
Icke ett ord förr än Per är i jorden – sa’ käringen,
     när drängen friade på begravningsdagen.
[1889, s. 87]
Inte för jag missunnar dem, men de borde aldrig ha’et – sa’ käringen. [1929, s. 176]
Inte kan jag jaka och inte kan jag neka, och inte kan jag svära mig fri från det
     –
sa’ käringen, när hon stod inför rätta. [1929, s. 172]
Inte är det stor skillnad på mig och gubben min,
     men Gud ske pris allt för den skillnaden – sa’ smedkäringen.
[1929, s. 92]
Jag ger mej inte en tum, förr spricker jag en halv aln – sa’ käringen. [1929, s. 178]
Förr än jag ger mig en tum spricker jag en halv aln – sa’ klockar’n,
     trätte med kyrkrådet.
[1929, s. 60]

Jag hittar nog den gamla vägen – sa’ käringen, förde grötskeden i örat. [1889, s. 92]
Jag kommer inte ofta hit, men när jag kommer, så kommer jag som tusan djävlar
     – sa’ käringen, snavade på kjolfållen och föll framstupa in i kyrkan. 
[1890, s. 55]
Det är ej så ofta jag kommer, herr pastor,
     men när jag kommer så kommer jag som en tusande djävel –
sa’ käringen, gick till
     skrift å trilla på huvudet över altarringen.
[1929, s. 174]

Sällan kommer jag, men då jag kommer, så kommer jag som en tusan djävel
     –
sa’ käringen då hon ramlade i kyrkdörren. [1929, s. 170]

Jag kommer snart igen – sa’ käringen, höll sig fast i kvarnvingen. [1890, s. 53]
Jag råkar väl den gamla vägen – sa’ käringen, satt i spiseln och svor. [1890, s. 52]
Jag säger intet jag – sa’ käringen, som aldrig kunde tiga. [1929, s. 176]
Jag talar vid mej å min gud – sa’ käringen, när hon svor. [1929, s. 174]
Jag talar vid min Gud, jag – sa’ gumman, satt och sov. [1929, s. 159]
Jag tror! jag tror! – sa’ käringen, försökte gå på vattnet. [1890, s. 48]
Jag tror! jag tror! – sa’ käringen, gick på svag is. Ta mig fan kunde jag inte det tro,
     sa hon, när den brast.
[1929, s. 177]

Jag vet om’et – sa’ käringen, när hon gick galet. [1929, s. 172]
Jag vet väl av’et – sa’ han, som gick galet. [1890, s. 51]
Jo det slog in! – sa’ käringen, när haglet piskade sönder hennes fönsterrutor. [1890, s. 49]
Klippt ska’ de’ vara – sa’ käringen. [1889, s. 95]
 Klippt ska’ det vara – tecknade käringen, i det hon satte upp två fingrar
     över vattenbrynet. 
[1890, s. 57]
Konsterna är mångahanda – sa’ käringen, försökte äta välling med en syl. [1890, s. 57]
↳ Konsterna är mångahanda – sa’ gumman, åt välling med en syl. [1865, s. 52]
Konsterna är mångahanda – sa’ gumman, åt välling med sylen. [1889, s. 97]
Ingen brådska – sa’ skomakaren, åt välling med sylen. [1889, s. 88]
Konsterna är mångahanda, men knepen fler – sa’ käringen,
     hoppade och nös. 
[1890, s. 57]
Kors i Kristinehamn! – sa’ käringen, vaknade i Karlstad. [1929, s. 172]
Kors i Kristinehamn! – sa’ gumman, for till Karlstad. [1890, s. 56]
Lagom är bäst – sa’ käringen, tog sju supar på en gång. [1929, s. 178]
Lite var det, och mycket blev det – sa’ käringen, när mjölken kokade upp. [1929, s. 169]
Lite är det men gott gör det – sa’ käringen, tog sig en sup. [1929, s. 175]
Långt dit – sa’ käringen, peka’ på månen. [1889, s. 103]
Det är långt härifrån och dit – sa’ gumman, pekade på månen. [1890, s. 10]

Långt till öster – sa’ käringen, titta’ i väster. [1889, s. 106]
Det klarnar i öster – sa’ käringen, titta i väster. [1889, s. 40]

Man hjälper sig så godt man kan – sa’ käringen, torka’ bordet med katten. [1889, s. 112]
 Bättre brödlös än rådlös – sa’ käringen, torkade bordet med katten. [1890, s. 8]
Man lär så länge man lever – sa’ käringen, satte sig i vävstolen vid 70 år. [1929, s. 173]
Man vänjer sig vid allt – sa’ käringen om helvetet. [1929, s. 177]
Min son heter Hans, efter Hans Majestät – sa’ käringen[1890, s. 65]
Misstag på person! – sa’ käringen, föll ned i varggropen. [1890, s. 63]
Dä ä’ misstag på person – sa’ käringen, föll i varggropen. [1929, s. 177]
Mod ger makt – sa’ käringen, stångades med tjuren.
[1889, s. 121; 1929, s. 168]
 Makt ger mod – sa’ gumman, stångades med tjuren. [1890, s. 61]

Mängden gör’et – sa’ käringen, sålde tvåstyvers pepparkakor för en styver. [1890, s. 62]
 Det är mängden som gör’et – sa’ käringen, sålde för en styver billigare,
     än hon själv givit.
[1889, s. 45]

↳ Det är mängden som gör det – sa’ kryddkrämaren, sålde för en styver billigare
     än han själv givit.
[1865, s. 27]
Mängden gör’et – sa’ västgöten, sålde till underpris. [1929, s. 281]
Mörka porsliner ä’ bra för smutsen – sa’ käringen. [1929, s. 171]
Ni ha väl alla fått då – sa’ käringen, när hon bjöd brickan så fort, att ingen hann ta.
     [1929, s. 169]
Nog ger vår Herre till en sup, men fanta mej! det räcker till ett förklädsband
     – sa’ käringen
[1890, s. 68]
Nordanvinden är alltid kall, blåsa varifrån han vill
     – sa’ käringen, gick i motvind. 
[1890, s. 65]
Nordanvinden är kall, den komme från vad håll som helst – sa’ gumman. [1865, s. 66]
Nordanvinden är alltid kall, den må komma från vad håll den vill
     – sa’ gumman.
[1889, s. 126]
Nordanvädret är kallt, komma från va’ håll det vill – sa’ käringen. [1929, s. 165]
Nu blir jag både full och mätt – sa’ käringen, åt gröt och brännvin. [1929, s. 163]
Nu blir jag både full och mätt – sa’ gumman, doppade gröten i brännvin. [1890, s. 67]
Nu går det då rakt på tok – sa’ käringen, när länsman pantade hennes gryta. [1890, s. 69]
Nu ska det vara tid! – sa’ käringen, låg på dödsbädden. [1929, s. 163]
När jag var ung, var jag vacker som fan – sa’ käringen. [1929, s. 172]
Ombyte förnöjer – sa’ käringen, vände ut och in på vargskinnspälsen. [1890, s. 69]
Ont när ont är till, men värre när ont är borta – sa’ käringen,
     när mannen var död.
[1889, s. 140]
Ont, när ont är till, men värre, när ont är borta – sa’ hustrun,
     då hon miste mannen.
[1890, s. 70]
Bättre ont ha än gott mista – sa’ gumman, när gubben dött. [1890, s. 8]

Renlighet är en god sak – sa’ käringen, vände särken på julaftonen. [1889, s. 145]
Renlighet är en god sak – sa’ käringen, vände sin särk på julaftonen. [1890, s. 71]
Ruttet är snart rivet – sa’ käringen, rev av sig örat. [1890, s. 147;]
Ruttet är snart rivet – sa’ käringen, rev örat av sig. [1889, s. 71]
Sitter nu fan i gräset? – sa’ käringen, när hon satt i nässelbuskarna. [1929, s. 171]
Skall det vara gille – sa’ käringen, så låt oss steka
     den andra sillen med.
[1865, s. 79]
Skall det vara gille, så låt det vara gille, men då får vi steka den andra sillen med
     – sa’ gumman.
[1889, s. 151]
 Skall det vara gille, så låt oss steka den andra sillen med
     – sa’ gummanskulle hålla kalas. 
[1890, s. 74]
Slåss du, så skall jag gräla – sa’ käringen åt man sin. [1890, s. 74]
Smör skadar ingen mat – sa’ käringen, lade smör i kallskålen. [1890, s. 75]
Snyggt ska’ det vara – sa’ käringen, högg svansen av katten. [1890, s. 76; 1929, s. 167]
Snyggt ska’ de’ vara – sa’ käringen, torka’ bordet med katten.
[1889, s. 155]
Sorgen före glädjen går – sa’ käringen, körde den svarta kon framför den vita. [1890, s. 74]
Straff skall det vara – sa’ käringen, piska katten med halmstrået. [1929, s. 167]
Svårt att hålla det man inte har i näven – sa’ käringen, släppte en fjärt. [1929, s. 177]
Så länge jag lunkar med får jag en tår – sa’ käringen, som tog nattvarden
     varje nattvardsgång.
[1929, s. 176]
Sällan kommer jag, men då jag kommer, så kommer jag som en tusan djävel
     –
sa’ käringen då hon ramlade i kyrkdörren. [1929, s. 170]
Jag kommer inte ofta hit, men när jag kommer, så kommer jag som tusan djävlar
     – sa’ käringen, snavade på kjolfållen och föll framstupa in i kyrkan.
[1890, s. 55]
Det är ej så ofta jag kommer, herr pastor,
     men när jag kommer så kommer jag som en tusande djävel –
sa’ käringen,
     gick till skrift å trilla på huvudet över altarringen.
[1929, s. 174]

Torka dig om munnen, satbyting! – sa’ käringen till katten,
     som druckit ur hennes grädde. 
[1890, s. 80]
Tycke och smak är olika – sa’ käringen, när hon la sig i nässelbuskarna. [1929, s. 171]
Tålamod! – sa’ käringen, åt välling med syl. [1929, s. 173]
Undan för undan – sa’ käringen, föll ned för trapporna. [1889, s. 171]
Ungdomen rasar! – sa’ käringen, sprang över ett halmstrå. [1865, s. 91]
Ungdomen rasar! – sa’ käringen, hoppa’ över halmstråt. [1889, s. 172]
Ungdomen rasar! – sa’ gumman, slog skallen i väggen. [1890, s. 81]

Ungdomen rasar! – sa’ käringen, dansa’ naken. [1929, s. 151]
Uppför lid vinner du men nedför lid tappar jag – sa’ käringen,
     sprang i kapp med haren.
[1929, s. 176]
Utslaget kort ska ligga! – sa’ käringen, trilla’ omkull. [1929, s. 160]
Vad behagas? – sa’ käringen till spöket. [1890, s. 43; 1929, s. 167]
Vad världen är stor! – sa’ käringen, kom i en annan kyrksocken. [1929, s. 174]
Världen är vid! – sa’ gumman, kom in i nästa socken. [1890, s. 84]
Var har jag ögat? – sa’ käringen, då hon trädde i nålen. [1929, s. 165]
Var och en har sin idé – sa’ käringen, klådde sig med rivjärnet. [1890, s. 40; 1929, s. 166]
Var och en är herre över sin stackare – sa’ käringen, piskade katten. [1929, s. 167]
Var och en är herre över sin stackare! – sa’ pojken, piskade katten.
     [1890, s. 41; 1929, s. 182]
Var sak har två sidor – sa’ käringen, vände koftan avig. [1890, s. 38; 1929, s. 167]
Vår Herre bevare min mun – sa’ käringen,
     när hon sladdrat om allt vad hon visste.
[1889, s. 177]
Å tack, inte ska det behövas kaffe, fast jag kom in för den skull
     –
sa’ käringen. [1929, s. 169]
Ära den, som äras bör – sa’ käringen, neg för skampålen. [1890, s. 86]

Sa’ muraren
Det kan ju inte stå i evighet – sa’ murar’n, när tornet ramlade. [1890, s. 28; 1929, s. 94]
Han sa’ han skulle komma – sa’ muraren,
     då kamraten föll ned från höskullen.
[1890, s. 45]
Håll du emot muren, medan jag bär upp arbetslönen!
     – sa’ muraren åt kamraten.
[1890, s. 45]
Här ska’ rappas på slutet – sa’ muraren, gav pojkenen stut. [1890, s. 43; 1929, s. 93]
     stut: omgång stryk på baken ⇒ SAOB
Jo, det gjorde han! – sa’ muraren, när de bad honom skynda sig. [1890, s. 51; 1929, s. 93]
Konsistorium behöver rappas – sa’ muraren,
     stod inför konsistorium.
[1890, s. 58]
Mer ler – sa’ murarmästaren, satt i kyrkan och sov och grannen stötte på honom,
     så att han vaknade.
[1929, s. 94]
Mera bruk hit! – sa’ murar’n. [1890, s. 63]
Ändan kröner verket – sa’ murar’n, satt på taknocken. [1890, s. 86]
Är det någon död, så kom bara fram! – sa’ muraren,
     då ställningen ramlade.
[1890, s. 85]
Är det någon död, han komme fram – sa’ basen,
     då murarställningen brast.
[1929, s. 93]

Sa’ pigan

Adjö, sa’ lilla Lotten – sa’ pigan, släppte barnet i sjön. [1890, s. 7]
Adjö, lilla Lotten – sa’ pigan, tappa’ ungen i sjön. [1929, s. 134]
Allting har en övergång – sa’ pigan, flådde ålen. [1889, s. 6]
De ä’ inte vana vid bättre – sa’ pigan, kokte kräftorna långsamt. [1890, s. 28]
Den där har varit här före min tid – sa’ pigan, då frun upptäckte
      gardisten i köksskåpet. 
[1890, s. 13; 1929, s. 134]
Det kan bli nyttigt att ha – sa’ pigan, tog vaggan med sig. [1929, s. 132]
Det magen har så har han – sa’ pigan, åt upp frukosten på kvällen. [1929, s. 131]
Det måtte katten leva på räntan! – sa’ huspigan[1890, s. 28]
Det ska bli till gröt – sa’ pigan, hämtade vatten i lergropen. [1890, s. 21; 1929, s. 34]
Det är bara pannkakssmet, kära frun, det går strax bort – sa’ pigan. [1929, s. 134]
Pannkakssmet, kära frun, det går aldrig i världen bort – sa’ pigan. [1929, s. 134]
Det är nobelt – sa’ pigan om klänningstyget. [1890, s. 14]
En ann’ kan vara så god som en ann’ – sa’ pigan, satte på sig fruns hatt.
     [1890, s. 30; 1929, s. 134]
Han är inte van vid bättre – sa’ pigan, fjällade abborren levande. [1890, s. 43; 1929, s. 133]
Kan du inte konsten, så får väl jag lära ut den – sa’ pigan till fästmannen. [1929, s. 130]
Kvittar lika – sa’ pigan, som kallades fröken. [1890, s. 71]
Nej, inte har jag glömt det, jag kom bara inte ihåg det – sa’ pigan,
      som förebråddes för glömska. 
[1890, s. 66]
Om ni väntar lite, så kommer jag strax – sa’ pigan,
      som man bad skynda sig. 
[1890, s. 70]
Pannkakssmet, kära frun, det går aldrig i världen bort – sa’ pigan. [1929, s. 134]
Det är bara pannkakssmet, kära frun, det går strax bort – sa’ pigan. [1929, s. 134]
Renlighet framför allt! – sa’ pigan, hackade surkåln i sopvrån. [1890, s. 71]
Skål för hälften! – sa’ pigan, drack ur mjölken för kalven. [1890, s. 77]
Så här har det suttit – sa’ pigan, passa’ ihop bitarna
     se’n hon hade slagit sönder porslinet.
[1865, s. 85]
Så här har det suttit – sa’ pigan, passa’ ihop bitarna
     av det sönderslagna fatet.
[1889, s. 162]
Vad är väl bättre? – sa’ pigan, tänkte på helt annat än kost och lön. [1890, s. 42]

Sa’ pojken
Allting har en ände, men ack om jag vore min förutan
     – sa’ pojken, när han skulle ha ris. 
[1889, s. 6]
Allting har en ända, men korven har två – sa’ pojken
     till stadssoldaten. 
[1929, s. 180]

Bekänn kort, tjuvgubbe! – sa’ pojken, spelte kort med far sin. [1890, s. 8; 1929, s. 180]
Bättre upp! – sa’ pojken till kungen. [1889, s. 16]
Början är värst – sa’ pojken, när han började fria. [1929, s. 189]
De här sju åren gå väl snart – sa’ lärpojken, fick stryk första dagen
     han var i läran. 
[1890, s. 16]
De här sju åren gå snart – sa’ pojken, fick stryk
     första dan han kom i läran.
[1929, s. 181]
De’ är strunt allt vad faster har – sa’ pojken om selpinnarna. [1890, s. 13; 1929, s. 182]
Den ingenting lärt, han ingenting vet – sa’ sotarpojken,
     satte sig på rena bordsduken. 
[1890, s. 26; 1929, s. 188]
Den råd lyder, är vis – sa’ pojken, som stal på uppmaning av far sin. [1890, s. 22]
Det blir visst långt, men jag har tiden för mig – sa’ pojken,
     ställde far sins klocka. 
[1890, s. 12; 1929, s. 181]
Det brukas så olika – sa’ pojken, när prästen hälsade på honom. [1890, s. 22]
Det brukas så olika – sa’ pojken, när prästen hälsa på’n. [1929, s. 187]
Det går ledigt – sa’ pojken, när han ljög. [1890, s. 21; 1929, s. 188]
Det har jag aldrig sagt! – sa’ pojken när prästen frågade honom:
     Varför säger du: Jag tror? 
[1890, s. 24; 1929, s. 183]
Det skall få sitta till mor kommer hem – sa’ pojken,
     när hönan smutsat på honom.
[1929, s. 185]
Det, som är ont, det spörjs nog, både läsa och annat – sa’ pojken[1890, s. 29; 1929, s. 182]
Det som är ont, det spörjs nog – sa’ pojken om husförhöret. [1929, s. 186]
Det svider, men det svider gott – sa’ pojken, söp brännvin. [1890, s. 17]
Det svider, men det svider gott – sa’ pojken om brännvinet. [1929, s. 182]
Det tar sig – sa pojken om skrika. [1890, s. 15]
Det tar sig – sa’ pojken om skrikandet. [1929, s. 181]
     skrika: inf. i substantivisk anv. om störande / bullersamt skrikande ⇒ SAOB
Det var ett gott skjutsande – sa’ pojken, sköt mor sin i sjön. [1890, s. 22; 1929, s. 182]
Det var fan att svida! – sa’ pojken, fick stryk för det han svor. [1890, s. 22]
Det var fan att svida – sa’ pojken, fick stryk för att han svor. [1929, s. 182]
Det var fan till välling att mätta – sa’ pojken, åt tredje portion. [1929, s. 188]
Det var puts för vägglöss – sa’ pojken, när stugan brann. [1929, s. 181]
Det är både ynkligt och löjligt – sa’ pojken, såg far sin hängas. [1890, s. 11]
Det är både ömkligt och löjligt – sa’ pojken, fick se far sin hänga. [1929, s. 186]
Det är Gudi nog! – sa’ pojken, om risbastun. [1890, s. 19; 1929, s. 183]
Det är ingen nöd, så länge mor går och tigger – sa’ pojken. [1929, s. 185]
Det är snö på Uppsalataket – sa’ gatpojken, såg studenten i vit mössa.
     [1890, s. 12; 1929, s. 182]
Detta var ett roligt dricka! – sa’ pojken, drack jäst. [1890, s. 25]
Det var ett roligt dricka – sa’ pojken, drack jäst. [1929, s. 182]
Di håller ihop, satpacket! – sa’ pojken om föräldrarna. [1929, s. 180]
Di ä värst bägge – sa’ pojken om oxarna. [1929, s. 185]
Dock något! – sa’ pojken, bad om bakelse, men fick en örfil. [1890, s. 28; 1929, s. 182]
En djävla otta – sa’ pojken, väcktes i dagningen. [1929, s. 186]
Far, de’ va’ ett sjuhelsikes högt hus! – sa’ pojken, fick se kyrkan. [1929, s. 186]
Far och mor till förtret skall det aldrig bli folk av mig – sa’ pojken. [1929, s. 180]
Far skjutsar och stryk får han, men se han tål också
     – sa’
bondpojken om far sin. [1890, s. 32]
Fick du fikon, Zacharias? – sa’ pojken, när fadern fick trumf i kortspelet.
     [1890, s. 36; 1929, s. 182]
Fosterlandet är kärt – sa’ pojken, klappa mor sin på magen. [1929, s. 182]
Friska fläktar det här! – sa’ pojken,
     när han fick sig kring öronen av far sin.
[1929, s. 182]
Får man vara med här? – sa’ pojken om slagsmålet. [1929, s. 186]
Förbannade käring som går och köper bröd – sa’ pojken,
     fast hon vet att det inte finns ett snuskorn i huset.
[1929, s. 183]
Gammal är du, men lunka måste du – sa’ pojken åt far sin. [1890, s. 36]
Gammal är du, men lunka ska du – sa’ pojken till far sin. [1929, s. 182]
God julklapp! – sa’ pojken, fick stryk julafton. [1929, s. 184]
Strunt till julklappar – sa’ pojken, fick stryk julafton. [1929, s. 184]
Grina lagom! – sa’ pojken, högg svansen av apan. [1890, s.36]
Gud ska’ veta att min själ ä’ svart – sa’ pojken, sörjde sin far med röd väst. [1890, s. 35]
Gud ske lov att man icke har någon härva med i den byken!
     – sa’ pojken när fadern förklarades ärelös. 
[1890, s. 37; 1929, s. 183]
Hurra för gubben med fastlagsriset! – skrek gatpojkarna åt kommendanten
     med fjäderplymen i uniformshatten. 
[1890, s. 44]
Här är många och stora är de alla – sa’ pojken, titta i mössan. [1889, s. 84]
Högtiden till ära, och far och mor till förargelse – sa’ pojken,
     tog tröjan på sig avig. 
[1890, s. 39]
Högtiden till prydnad och far och mor till förtret – sa’ pojken,
     sa pojken, vände skjortan.
[1929, s. 180]
Ingen skam att bjuda till – sa’ pojken, fria och fick nej. [1929, s. 189]</span
Inte illa! – sa’ pojken, när prästen glömde förhörsboken. [1929, s. 184]
Inte sörjer jag – sa’ pojken, fick ärva far sin. [1929, s. 187]
Inte vet jag vad det är för bokstav, men det var fan så likt spader ess
     –
sa’ pojken åt prästen. [1929, s. 188]
Ja dä tror ja, mor! – sa’ pojken, ni fick gift er me far ni,
     men ja får gift mej me en okänd person.
[1929, s. 181]
Jag håller på och djävlas med lillkatekesen – sa’ pojken åt prästen. [1929, s. 185]
Jag trodde väl, att mor skulle dö, hon gapa så illa – sa’ pojken. [1889, s. 92]
Jag trodde väl jag, att mor skulle dö, hon gapade så illa – sa’ pojken,
     när modern dött. 
[1890, s. 49]
Jag är lika glad antingen jag får stryk eller mat, bara jag själv får välja
     – sa’ pojken.
[1889, s. 92]
Jo, djävlar ock, herr magister! – sa’ pojken, på frågan
     om han kunde katekesen. 
[1890, s. 50]
Jo, djävlar ock! – sa’ pojken, när prästen fråga
     om han kunde hela katekesen.
[1929, s. 188]
Kan jag inte få förskott på det goda? – sa’ pojken
     till flickan dan före bröllopet.
[1929, s. 187]
Kan tänka, den där ska’ ha stövlar också – sa’ pojken åt far sin. [1890, s. 57]
Kasta upp spannyckla, far, och ge dig åt botten, och ligg inte där och krafsa
     naglarna av dig! – sa’
bondpojken åt far sin, som låg i isvaken. [1890, s. 56]
Kors mor så’n fisk – sa’ pojken, kasta hatten på, mor sin. [1890, s. 58]
Kvitt om kvitt – sa’ pojken, tog piskan. [1890, s. 71]
Ljuger jag, så ljuger mästaren – sa’ skomakarepojken[1890, s. 60]
Man får spara på tröja – sa’ pojken, snöt sej i näven. [1929, s. 185]
Man ska’ inte lägga hyende under lasten – sa’ pojken,
     lät far sin rida barbacka. 
[1890, s. 63]
Man är aldrig säker, förrän hon ligger i magen – sa’ pojken,
     tappade pannkakan i askan. 
[1890, s. 64]
Mej kvettar dä, men mor sa ja skulle fråga – sa’ pojken,
     när han fria och fick nej.
[1929, s. 187]
Mästaren hälsa’ och bad att han skulle få de där styvrarna – sa’ skomakarepojken,
     skulle fordra en kund. 
[1890, s. 62]
Ni håller ihop, satpack! – sa’ pojken åt föräldrarna, som bannade honom. [1890, s. 69]
Di håller ihop, satpacket! – sa’ pojken om föräldrarna. [1929, s. 180]
Nu bort med all bedrövelse – sa’ pojken, när skolmadamen dog. [1889, s. 126]
Nu kommer det onda – sa’ nämndemanspojken om vattgröten. [1890, s. 67]
Nu kommer det onda – sa’ nämndemannens pojk om vattgröten. [1929, s. 184]
När far slår mor, slår mor mig och jag slår katten – sa’ pojken. [1929, s. 184]
Om jag är karl skall jag ock lukta som en karl – sa’ pojken,
     slog supen över sig.
1929, s. 188]
Skönt att få litet rent på sig! – sa’ sotarpojken, vände skjortan på julafton. [1890, s. 76]
Stopp! – sa’ sotarpojken, när han ramla i köksspiseln. [1929, s. 184]
Strunt till julklappar! – sa’ pojken, fick stryk julafton. [1929, s. 184]
Svära är mitt liv – sa’ pojken[1890, s. 77]
Superbt! – sa’ pojken, tappade soptunnan. [1890, s. 78]
Svårt att hitta porten till himmelriket! – sa’ pojken till flickan. [1929, s. 186]
Tillredelsen är det värsta – sa’ pojken, skulle ha ris. [1889, s. 167]
Tjo, nu är mor livad! – sa’ pojken, fick stryk tre gånger om morgonen. [1929, s. 189]
Tror du inte jag känner igen dig! – sa’ skomakarpojken, fick stekt sill i papper. [1929, s. 186]
Tur i otur’n! – sa’ pojken, när flickan fick ett gossebarn. [1929, s. 183]
Upp, far, och segla själv, ty nu är sjön slut! – sa’ pojken,
     som styrt skutan upp på land. 
[1890, s. 81]
Vad är orättvisa när detta är rättvisa? – sa’ pojken satt orättvist häktad i fyra månader.
     [1929, s. 188]
Var och en är herre över sin stackare! – sa’ pojken, piskade katten.
     [1890, s. 41; 1929, s. 182]
Var och en är herre över sin stackare – sa’ käringen, piskade katten. [1929, s. 167]
Vill du med, så häng på! – sa’ pojken, åt ärter med baksidan av skeden. [1889, s. 175]
Välkommen i det gröna! – sa’ pojken ,
     satte mor sin i nässelhögen.
[1929, s. 180]
Vänta du, din fuling, det ska’ få sitta tills mor kommer hem – sa’ pojken,
     som tuppen släppt någonting på näsan. 
[1890, s. 82]
Det skall få sitta till mor kommer hem – sa’ pojken, när hönan smutsat på honom.
     [1929, s. 185]
Åh, så mycket! – sa’ pojken om råttlortarna. [1890, s. 85]
Ädlast är den dygd, som inte rosar sig själv – sa’ pojken, stod i skamvrån.
     [1890, s. 85; 1929, s. 188]
Är du nyfiken? – sa’ pojken, när han tillfrågades vad han hette. [1890, s. 86]

Sa’ prästen
Adjö, fader klockare, hälsa mor och säg att mig tog han – sa’ prästen,
     red bort på galten. 
[1890, s. 5]
Alla tala de på att jag dricker för mycket, men ingen vet hur törstig jag är – sa’ prästen,
     som förebråddes därför att han drack. 
[1890, s. 5]
Bra smakar han och gott gör han – sa’ läsarprästen om supen. [1890, s. 9]
Bra smakar han och gott gör han – sa’ prästen om supen. [1929, s. 54]
De skola födas, men inte gödas – sa’ prästen om fattighjonen. [1929, s. 58]
Den föraktar jag – sa’ prästen om hönan. [1890, s. 29; 1929, s, 54]
Det blir därefter – sa’ prästen, döpte barnet för 12 skilling. [1890, s. 25]
Det blir därefter – sa’ prästen, döpte barnet för tre skilling. [1929, s. 52]
Det goda blir aldrig för mycket – sa’ prästen, döpte barnet två gånger. [1889, s. 39]
Det här tycks bära rent åt helvete – sa’ prästen ,
     då hästarna skenade mot kyrkväggen.
[1929, s. 52]
Det, som hjälper andra, hjälper inte mig – sa’ prästen, läste välsignelsen.
     [1890, s. 28; 1929, s, 53
Det var dit jag ville komma – sa’ prästen, predikade om helvetet. [1929, s. 53]
Det var en sjuhelvetes mängd! – sa’ prästen, om nattvardsgästerna.
     [1890, s. 18; 1929, s, 53]
Det var fel Luther – sa’ prästen, fick upp kortleken i stället för postillan. [1929, s. 54]
Det var mig en rolig fan – sa’ prästen, såg sitt porträtt. [1929, s. 57]
Det var mig lika kärt som oförmodat – sa’ prästen, kom in i himmelriket. [1890, s. 18]
Det var lika kärt som oförmodat – sa’ prästen, kom in i himmelriket. [1929, s. 53]
Det var då alldeles oförtänkt – sa’ käringen, kom in i himmelriket.  [1889, s. 42]

Det var oförtänkt – sa’ Jeppe, kom in i Guds rike. [1929, s. 266]
Det sker så mycket oförtänkt – sa’ käringen, kom i Guds rike. [1929, s. 163]
 Lika kärt som oväntat – sa’ länsmannen, kom in i himmelriket. [1889, s. 102]
Det är ägg som ägg – sa’ prästen, tog det största. [1929, s. 54]
Däri ligger det – sa’ prästen, tappa barnet i dopfunten. [1929, s. 52]
En liten tid I sen mig, och en liten tid och I sen mig icke – sa’ prästen,
     kröp ned i predikstolen. 
[1890, s. 30]
En liten tid I sen mig, en liten tid och I sen mig icke – sa’ prästen
     kröp ned i predikstolen och nös. [1929, s. 53]
En mjölnarunge kan aldrig få för mycket vatten – sa’ prästen,
     döpte barnet två gånger. 
[1890, s. 30; 1929, s, 53]
Ett oskyldigt nöje! – sa’ prästen om kortspelet, då han vann. [1890, s. 30]
Ett oskyldigt nöje – sa’ prästen om kortspelet, när han vann. [1929, s. 52]
Oskyldigt nöje – sa’ prästen, satte sig till knackbordet. [1929, s. 52]
Ett underverk! – sa’ prosten, fattade brännvinsglaset. [1890, s. 31]
Ett underverk! – sa’ prästen, fatta’ brännvinsglaset. [1929, s. 53]
Fan hjälper de sina – sa’ prästen, fick pastorat. [1929, s. 57]
Framför allt bör man tänka på sin kropp, allt annat är förgängligt sa’ prästen.

     [1890, s. 34; 1929, s, 53]
Gott gör han – sa’ läsarprästen om supen. [1929, s. 53]
Guds barn har ingen lycka i spel – sa’ prästen, tappade i kortspelet. [1890, s. 36]
Guds barn ha ingen tur i kortspel – sa’ prästen, när han tappa’. [1929, s. 52]
Guds barn ha ingen tur i spel – sa’ prästen, blev dubbelbet. [1929, s. 52]
Gör ej som jag gör, utan som jag säger! – sa’ prästen. [1929, s. 56]
Han föder sig också med munnen – sa’ prästen om hunden. [1890, s. 41]
Han föder sig med mun’ – sa’ prästen om hund’. [1929, s. 54]
Har du sett något svart lysa i mörkret? – sa’ prästen. [1929, s. 56]
Hit med numro elva! – sa’ prästen om prästkragen. [1890, s. 43; 1929, s, 54]
Här är då ingenting mer att göra – sa’ prästen,
     när han såg bonden själv läsa bibeln. 
[1890, s. 44]
Jag hälsar dig fredliga flagga – sa’ prästen, satte på sig prästkragen. [1890, s. 54]
Jag talar Guds ord, men jag släpper ut onda andar i alla fall
     –
sa’ prästen. [1929, s. 54]
Jag tar det här lilla benet – sa’ prästen, tog för sig hela fårbogen. [1890, s. 52]
Jo fan ock! – sa’ ärkebiskopen[1890, s. 49]
Ju högre upp, ju närmre Gud! – sa’ läsarprästen, satt på kyrktornet och predika’.
     [1929, s. 58]
Klippt ska’ det vara – sa’ prästen om fåret. [1890, s. 57]
Klybax! – sa’ prästen, spelte ut en klöver. [1929, s. 58]
Kör ut Per Olsons Anders, han märker ord – sa’ prästen på husförhöret. [1890, s. 57]
Lev som jag lär och inte som jag lever – sa’ prästen till klockaren. [1929, s. 54]
Långsamhet gör ledsamhet – sa’ prästen, slutade sin predikan i början. [1890, s. 59]
Långsamhet gör ledsamhet, det är bäst att sluta – sa’ prästen. [1929, s. 55]
Mycket blir nyttigt efter döden – sa’ prästen om gödkalven. [1890, s. 64]
Mycket blir nyttigt efter döden – sa’ prästen om gödgalten. [1929, s. 58]
Måttliga korvar är bäst – sa’ prästen, när den största föll på hans liktornar. [1889, s. 125]
Ni ska’ göra som jag säger, och inte som jag gör – sa’ prästen åt sina åhörare. [1890, s. 66]
Nu kan vi börja igen – sa’ prästen efter kyrktagningen. [1929, s. 54]
     kyrktaga: genom en särskild akt intaga någon, i synnerhet någon som varit avstängd
     från eller hindrad att deltaga i gudstjänsten i kyrkan och församlingens gemenskap.
     Förr med avseende på man och kvinna som begått horsbrott. ⇒ SAOB

Nyfikenheten gifter flickan; vanan gifter änkan; fan gifter käringen sa’ prästen.
     [1929, s. 56]
Nå, nå, fader klockare, måttliga korvar ä’ bäst: tre efter oxen – sa’ pastorn[1890, s. 65]
När jag mässar, skall du tiga! – sa’ prästen till klockaren. [1929, s. 54]
När man lämnar något åt Guds försyn, så bär det rakt åt helvete
     – sa’ biskop
Heurlin om voteringen i prästeståndet. [1890, s. 66]
Oskyldigt nöje – sa’ prästen, satte sig till knackbordet. [1929, s. 52]
Treenigheten i byrålådan – sa’ kyrkoherden Rothstein om tärningarna. [1890, s. 79]
Var munter, Nora! – sa’ prästen, piskade sin hustru. [1890, s. 82]
Vi måste alla den vägen vandra – sa’ prästen, följde tjuven till galgen. [1889, s. 174]
Vill du med, så häng på! – sa’ prästen, åt ärter med avigsidan av skeden. [1929, s. 54]
Vis-à-vis, i alla fall – sa’ prosten, föll i rännstenen jämte sin fulle ledare. [1890, s. 83]

Sa’ skepparen, m. fl.
Blås Kajsa! kör i vind! – sa’ skeppar Blomster. [1890, s. 7]
Botten upp! – sa’ skepparen, när skutan sjönk. [1890, s. 8; 1929, s. 97]
Der ligger ett präktigt ankare hemma på min vind
     – sa’ skepparen, var i sjönöd.
[1889, s. 37]
Det gick med Hosianna på rak arm – sa’ skeppar’n,
     när peruken blåste bort med stormen.
[1890, s. 8; 1929, s. 98]
Det var ett grund igen! – sa’ lotsen, då han törna’ – jag känner dem alla. [1929, s. 98]
Det är gott att ha en planka att flyta på – sa’ skeppar’n, när skutan gick. [1929, s. 97]
Det är inte så noga med en näve minuter – sa’ skepparen,
     tog mått med fingrarna på sjökortet.
[1890, s. 22]
En man hit! – sa’ skeppar’n, tänkte på sin giftasvuxna dotter. [1890, s. 30; 1929, s. 97]
God båt, tar törn själv – sa’ skeppar’n, styrde på land. [1890, s. 35]
Hu, du kalla Östersjö! – sa’ sjömannen, satt i spiseln. [1929, s. 98]
Hu du kalla Östersjö! – sa’ käringen, satt i spisen och frös. [1929, s. 162]
Usch, du kalla Östersjö! – sa’ gumman, gick över slussbron. [1890, s. 82]
Här kastar man ankar! – sa’ sjöman’, stod på huvudet i rännsten’. [1929, s. 99]
Jag ser inte land för bara alskog – sa’ sjömannen, skulle hålla utkik. [1890, s. 53]
Jag ser inte land för bara skog! – sa’ skeppar’n, stod på utkik. [1929, s. 97]
Jag tänker visst inte äta upp den – sa’ matrosen, stal en ankare rom. [1889, s. 92]
Klart att vända! – sa’ båtsmannen, tappade sin sista 25-öring på spel. [1890, s. 58]
     båtsman: sjöman eller matros ⇒ SAOB
Kom lång! – sa’ sjömman’, hoppade in i högvakten. [1929, s. 99]
Mitt liv är en våg, som röres en tid vid vindarnas strid – sa’ sjömannen.
[1890, s. 63]
Mitt liv är en våg – sa’ skeppar’n, låg i sjön. [1929, s. 97]
Moj by! – sa’ skepparen, då kabyssen gick över bord. [1890, s. 63]
Morgens min Gud! – sa’ skeppar Lärka, satt i sängen och söp. [1890, s. 62]
God morgon, min Gud! – sa’ sa’ skeppar Lärka, tog supen på sängen. [1929, s. 275]
Nu kan jag nog själv – sa’ matrosen, som bett till vår Herre
     så länge faran stod på.
[1889, s. 126]
Nu kan jag nog själv – sa’ skeppar’n, som bett till Vår Herre,
     så länge stormen stod.
[1929, s. 97]
Nu segla vi! – sa’ skeppar’n, stod på grund. [1929, s. 97]
Och detta kallas fastland? – sa’ matrosen, när han gick full. [1929, s. 97]
På drift – sa’ skepparn, seglade bort rodret. [1890, s. 70]
Ror i lä, och köln i vädret – sa’ skepparn, seglade omkull. [1890, s. 72]
Sjön suger! – sa’ sjömannen, gick över slussen. [1890, s. 75]
Sjön suger! – sa’ gardisten, gick över Slussen. [1929, s. 65]
Sjön suger! – sa’ sjöman’, låg i rännsten. [1929, s. 99]
Stopp, kapten, sjön är slut! – sa’ styrman’, när han satte skutan på land. [1890, s. 76]
Stopp, kapten, sjön är slut! – sa’ styrman’, när han satte fartyget på land. [1929, s. 97]
Stopp, skeppare, det gick en båtsman över bord!
     – sa’ matrosen.
[1890, s. 72]
Stuva in pärlan  – sa’ skeppar Stormbom om supen. [1890, s. 77]
Tilltugg, det nyttjar jag inte, jag biter i rockskörtet
     – sa’ skepparen.
[1890, s. 79]
Tvungen! – sa’ skeppar Dahlström, när studenterna drog
     hans jakt på land.
[1890, s. 80]
Usch, va han ä ful! – sa’ sjöman’ om tombuteljen. [1929, s. 99]

Sa’ skomakaren
Betalt som kvittras (qvittras)skrev skomakar Lärka. [1890, s. 8]
Betalt som kvitteras – sa’ skomakar Lärka[1929, s. 231]
Blåsen nu alla! – sa’
musikaliska skomakaren,
     när han blåste ensam.
[1890, s. 8]
Den som söker, han finner – sa’ skomakarn, hitta’ träskon. [1929, s. 86]
Det går som när fan drar bönder på hal is – sa’ skomakarn till skräddarn. [1929, s. 86]
Det här är hampa som håller – sa’ skomakarn om ullgarnet. [1929, s. 87]
Det är fåfängt att spjärna mot udden – sa’ skomakarn,
     stack sig med sylen.
[1890, s. 23]
Det är fåfängt att spjärna mot udden – sa’ skomakarn,
     stack sig på sylen. 
[1929, s. 86]
Det är skönt att få litet rent på sig – sa’ skomakarn,
     vände skjortan avig julafton
.
[1929, s. 86]
Det är ändå kött – sa’ skomakarn, bet i lädret. [1929, s. 87]

Där var knuten – sa’ skomakaren, tog loppan på becktråden. [1890, s. 22]
Det var knuten – sa’ skomakarn, tog loppan på becktråden. [1929, s. 86]
Gjorde gott te sitta – sa’ skomakarn, flytta’ sig till bordet. [1929, s. 87]
Ingen brådska – sa’ skomakaren, åt välling med sylen. [1889, s. 88]
Det förslår intetsa’ skomakarn, åt vällingen med syln. [1929, s. 86]
Det rakar ingen hast – sa’ skomakarn, åt välling (ärter) med syl. [1929, s. 86]

     ”rakar ingen hast”: det är ingen brådska ⇒ SAOB
Konsterna är mångahanda – sa’ gumman, åt välling med syl. [1865, s. 52]
Konsterna är mångahanda – sa’ gumman, åt välling med sylen. [1889, s. 97]
↳ Konsterna är mångahanda – sa’ käringen,
     försökte äta välling med en syl. 
[1890, s. 57]
Jag genomskådar din sjukdom – sa’ skomakaren,
     tittade genom hålet på stöveln.
[1890, s. 53]
Jag kommer om hälsan är med – sa’ Skomakar-Pelle. [1929, s. 86]
Kallt i kammar’n –
sa’ skomakar’n, låg i förstun. [1929, s. 87]
Dä ä’ kallt i kammar’n – sa’ käringen, låg i farstun. [1929, s. 173]
Liten uppmuntran gör gott ibland – sa’ skomakarn,
     slog lärpojken med spannremmen.
[1890, s. 60]
Livet är en dröm – sa’ skomakaren, låg full i rännstenen. [1890, s. 59]
Om jag inte är större än en lus, så är jag ändå herre i mitt hus
     – sa’ skomakarn, klådde käringen.
[1929, s. 86]

Saknad av både Gud och människor – sa’ skomakar Andersson,
     då han skulle hålla tal över en av sina avlidna yrkesbröder.
[1890, s. 78]
Sådant läder skall sådan smörja hasa’ skomakarn, brände upp stövlarna. [1929, s. 87]
Vid glasens klang! – sa’ skomakaren, drack ur blötbaljan. [1890, s. 83]
Glasens klang! – sa’ skomakarn, drack ur blötbaljan. [1929, s. 87]
     blötbalja: användes inom skomakeri för att lägga läder i blöt till uppmjukning ⇒ SAOB

Sa’ skräddaren
Ackurat som hustru min – sa’ skräddar’n, när pressjärnet fräste. [1929, s. 84]
Allting bör ske med mått – sa’ skräddaren, slog hustrun med alnen. [1865, s. 4]
Allting bör ske med mått – sa’ skräddaren, prygla’ hustrun med alnen. [1889, s. 6]
Allt skall ske med mått – sa’ skräddarenpiskade hustrun med alnen. [1890, s. 5]
Allt ska ske med mått – sa’ skräddar’n, slog hustrun med aln. [1929, s. 81]
Av att fundera blir en vis – sa’ skräddar’n. [1929, s. 84]
Det blir emballage i luften – sa’ skräddar Ericsson. [1890, s. 12]
Det börjar bli varmt här – sa’ skräddar’nbrände sig på pressjärnet. [1890, s. 26]
Det drar sig nog till rätta – sa’ skrädda’rn, sydde ärmarna fast vid fickhålen. [1889, s. 38]
Det där gick på knep – sa’ skräddaren, när hönan sprang ikull honom
     mitt på torget.
[1890, s. 18]
Det gick med knep – sa’ skräddar’n, när hönan sprang omkull honom
     på torget.
[1929, s. 82]
Det här sinkar sömmen – sa’ skräddarn, låg i vaken. [1929, s. 84]
Det kan man kalla sy – sa’ skräddar’n, damp av bordet och tog tre stygn
     innan han kom till golvet.
[1929, s. 85]
Det var beklagligt – sa’ skräddar’n, då han föll av bordet. [1929, s. 84]
Det är bara den gamla vanan – sa’ skräddar’nstal tyg av sitt eget kläde. [1890, s. 25]
Det är av gammal vana – sa’ skräddar’n, hade syndigt öga
     till sitt eget kläde.
[1929, s. 85]
Det är jag, som är herre i det här huset – sa’ skräddarn, när hustrun
     stuvade honom under bordet.
[1929, s. 83]
Det är obegripligt – sa’ skräddar’n, höll bibelförklaring. [1929, s. 81]
Ditt liv hänger på en tråd – sa’ skräddaren åt synålen. [1890, s. 24]
Ditt liv hänger på en tråd – sa’ skräddar’n till synålen. [1929, s. 85]
Du är lycklig du – sa’ skräddar’n, när käringen körde ut katten julafton. [1929, s. 81]
Fundera tar längsta tiden – sa’ skräddar’n, när han sydde byxor. [1929, s. 84]
Gott att få sätta sig – sa’ skräddar’n, som stått då han skurit till en ficka. [1890, s. 36]
Gott att få sätta sig – sa’ skräddar’n, när han skurit till en ficka. [1929, s. 85]
Gud styrke våra vapen! – sa’ skräddar’nskyldrade
     med pressjärnet.
[1890, s. 37; 1929, s. 84]
Ha’ vi några pengar där! – sa’ skräddar Eriksson,
     när han hörde talas om att Årstabanken rasat.
[1890, s. 38; 1929, s. 85]
Här blir en strid på liv och död – sa’ skräddaren,
     ramlade omkull i myrstacken.
[1890, s. 40]
Här finns släng i arm – sa’ skräddar’n,
     slog ihjäl sju flugor i en smäll.
[1890, s. 41; 1929, s. 85]
Här skall du finna trohet – sa’ skräddar’n, piskade katten. [1890, s. 39]
Här ska du finna trohet – sa’ skräddar’n, kysste skomakarfrun. [1929, s. 85]
Ingen orsak – sa’ skräddaren, som tackades för trevligt sällskap. [1890, s. 46]
Ja, livet ä kort, men konsten ä lång – sa’ skräddar’n, när di sa,
     att han gjort rocken för kort i ryggen.
[1929, s. 84]
Jag är inte rädd för tio, när jag är ensam – sa’ skräddaren. [1889, s. 92]
Kronans tjänst går framför gudstjänsten – sa’ skräddaren,
     sydde uniformen på söndagen.
[1890, s. 58]
Lite kan man roga barn med – sa’ skräddar’n, kastade pressjärnet i vaggan. [1929, s. 83]
     ”roga” = ”roa” ⇒ SAOB
Lite som roar barn – sa’ bonden, la’ täljyxan i vaggan. [1929, s. 120]
Liv emot liv – sa’ skräddaren, slogs med ankungarna.
[1890, s. 59]
Man skall klippa med förstånd – sa’ skräddaren,
     fick över till en rock av klädet till borgmästarens väst.
[1889, s. 117]
Man skall passa sitt snitt – sa’ skräddar’n och
     fick en rock över av prästens väst.
[1929, s. 84]
Nej! det här blir tråkigt – sa’ skräddar’n, fick stryk. [1890, s. 65]
Nu tror jag fan farit i gräset – sa’ skräddar’n, torka sig om munnen
     med nässlorna.
[1929, s. 81]
När det kommer, kommer det allt på en gång – sa’ skräddaren,
     fick ett par byxor att lappa på julaftonen. 
[1889, s. 128]
När det kommer, så kommer det på en gång – sa’ skräddar’n,
     fick två par byxor att laga.
[1929, s. 82]
Ombyte förnöjer – sa’ skräddar’n, kysste grannens hustru. [1890, s. 69]
Ombyte förnöjer – sa’ skräddar’n, kysste hustrun. [1929, s. 81]
Onyttiga styng tar man – sa’ skräddar’n, när han glömde
     sätta knut på tråden.
[1929, s. 84]
Renlighet är en god dygd – sa’ skräddar’n, vände skjortan julafton. [1929, s. 83]
Skål, syster! – sa’ skräddaren åt geten. [1890, s. 76; 1929, s. 84]
Skämta med din like – sa’ skräddaren till suggan. [1889, s. 152]
Som saxen pekar, så klipper jag – sa’ skräddar’n. [1929, s. 77]
Stark är jag inte, men springa kan jag – sa’ skräddaren. [1890, s. 75]
Styrka i arm! – sa’ skräddar’n, bröt av talgljuset emellan dörrspringan. [1890, s. 74]
Så skall det sys – sa’ skräddar’n, damp under bordet. [1890, s. 73]
Tack och tack i evig tid – sa’ skräddaren, kysste skomakaren på örat. [1890, s. 80]
Tacka Gud att jag inte blev skomakare! – sa’ skräddar’n. [1929, s. 84]
Vad tycker herrn om häktor? – sa’ skräddaren, kunde inte sy knapphål. [1889, s. 81]
Vad var det som föll? – sa’ skräddar’n, när han föll under bordet. [1929, s. 84]
Var det inte väl att jag fick vara med!
     – sa’ skräddaren, som slapp in och fick stryk.
[1890, s. 82]
Var så god och var betäckt, Herr Majestät!
     – sa’ skräddaren Ericson till Carl den femtonde.
[1890, s. 83]

Sa’ slaktaren
Allting har en ända, men korven har tvåsa’ slaktar’n[1929, s. 93]
Blodet är tjockare än vattnet – sa’ slaktar’n och spädde ut det. [1929, s. 93]
Det va’ en faut – sa’ slaktar’n, slog oxen i ändan.
[1890, s. 10]
Gentil emot damerna – sa’ slaktar’n, stack suggan först. [1890, s. 36]
Inte värt att krusa för frun – sa’ slaktar’n, tog suggan i kalufsen. [1890, s. 45]
Jag skall be få gå ut – sa’ slaktar Pettersson, när han stod på torget. [1929, s. 93]
Klart som korvspad – sa’ slaktar’n, när det regnade. [1929, s. 93]
Precist på slaget – sa’ slaktar’n, fick en örfil. [1890, s. 70]
Stora ord å fett fläsk fastnar inte i halsen – sa’ slaktar’n till prästen. [1929, s. 93]
Ändan kröner verket – sa’ slaktar’n, bar huden på ryggen. [1890, s. 86]
Ännu kan kon ta sig – sa’ slaktar’n, bar huden på ryggen. [1890, s. 86]

Sa’ tiggaren
Allting på stort – sa’ tiggaren, dansade i förstugan. [1890, s. 6]
Allting på stort – sa’ tiggar’n, dansa’ i farstun. [1929, s. 137]
Angår mej intesa’ tiggar’n, då hunden bet honom i träbenet[1929, s. 138]
Det här ger inte bröd – sa’ tiggaren, stod på logen och tröskade. [1890, s. 19]
Det här ger inte bröd – sa’ tiggar’n, stod på logen och tröska’. [1929, s. 137]
Detta ger inte bröd – sa’ den, som stod på logen och tröskade. [1929, s. 223]
Detta ger inte bröd – sa’ tiggaren, tröskade på kvasten. [1890, s. 23]
Det syns att Sverige står i skuld – sa’ tiggar’n, fick en halv brödkaka. [1929, s. 139]
Du nådiga sol, vad du gassar min rygg! – sa’ tiggar’n,
     när brödpåsen brann på hans rygg. 
[1890, s. 25]
Du nådiga sol, du gassar min rygg! – sa’ tiggar’n,
     när brödpåsen brann på ryggen. 
[1929
Du är slagen till en usling – sa’ tiggar’n om ettöringen. [1890, s. 26; 1929, s. 137]
Elände på elände – sa’ tiggargubben, föll omkull på tiggargumman. [1890, s. 31]
Elände på elände – sa’ tiggargubben, föll på tiggargumman. [1929, s. 141]
Girighet är en rot till allt ont – sa’ tiggar’n, gav ut sista slanten till en sup. [1890, s. 36]
Girigheten är roten till allt ont – sa’ tiggaren,
     gav ut sista slanten till en sup. 
[1929, s. 137]

Hårda tider! – sa’ tiggaren, fick stryk i stället för pengar. [1890, s. 43; 1929, s. 137]
Ingenting att tacka för – sa’ tiggar’n, fick en kaka bröd och ett fat välling. [1890, s. 47]
Inte ont i det – sa’ tiggar’n, slogs med brödpåsen. [1890, s. 46]
Jag är lycklig, jag! – sa’ tiggaren, när hunden bet honom i träbenet[1929, s. 137]
Kaka söker makasa’ tiggar’n, fick ett bröd och begärde ett till[1929, s. 139]
Man kan alltid låta pruta med sig – sa’ tiggaren, bad om en tjugofemöring. [1889, s. 113]
Något skall det prutassa’ tiggar’n, bad om åtta skilling[1929, s. 137]
Saliga äro de fattigasa’ tiggar’n, men man lever inte på det[1929, s. 138]
Snyggt skall det varasa’ tiggar’n, vände skjortan juldagen[1929, s. 138]
Tack för i fjol! – sa’ tiggaren, kom igen redan andra dagen. [1890, s. 80]
↳ Tack för i fjol! – sa’ tiggaren, kom nästa dag. [1929, s. 127]

Sa’ tjuven
Den sig förnedrar varder upphöjd – sa’ tjuven, blev hängd. [1929, s. 207]
Det börjar inte, förr än jag kommer – sa’ tjuven, när han fördes till galgen.
[1889, s. 38]
Det hampar sig väl – sa’ tjuven, gifte sig med rackarns dotter. [1929, s. 206]
Det var något nymodigt – sa’ tjuven, när de hängde bödeln. [1929, s. 208]
Det är för mycket begärt – sa’ tjuven då man bad honom vänta
     tills polisen hunne komma.
[1890, s. 17]
↳ Det är för mycket begärt – sa’ tjuvennär man bad honom vänta. [1929, s. 206]
↳ Det är obilligt begärt – sa’ tjuven åt fångförarn,
     då denne bad honom stanna.
[1929, s. 208]
Där fans intet att ta’ – sa’ tjuven, tog dörren. [1889, s. 37]
Finns intet mer att ta’ – sa’ tjuven, tog visthusdörren. [1890, s. 32]
Det sista som fanns – sa’ tjuven, stal dörren. [1929, s. 207]
Nu är det inget mer att ta – sa’ tjuven, när han tog dörren. [1929, s. 207]
Galge, stå på din rätt! – sa’ tjuven, när han var i sjönöd. [1889, s. 64]
Galge, stå på din rätt! – sa’ skälmen, när han var i sjönöd. [1929, s. 206]
Har jag inte mat, så ska’ jag åtminstone ha något att äta på
     – sa’ tjuven, stal bordet.
[1890, s. 42]
Hälsa di andra kamraterna – sa’ tjuven till prästen. [1929, s. 207]
Illmariga don! – sa’ tjuven om handklovarna. [1890, s. 46]
Behändiga don! – sa’ tjuven om handklovarna. [1929, s. 206]
Lika barn leka bäst – sa’ tjuven till länsman. [1929, s. 207]
Lika mot lika – sa’ tjuven, satte handklovar på länsman. [1890, s. 60]
Man skall bli vid det man lärt – sa’ tjuven. [1889, s. 116]
Man skall inte väcka bondens hund – sa’ tjuven. [1929, s. 206]
Man skall någonstans vara – sa’ tjuven, var i skafferiet. [1889, s. 117]
Man skall väl någonstans hålla till – sa’ tjuven, hittades i visthuset. [1890, s. 62]
Min gärning nådigt skåda! – sa’ tjuven, greps på bar gärning. [1890, s. 63]
Min gärning nådigt skåda! – sa’ tjuven, stal skinnpälsen. [1929, s. 207]
Nog går den dagen ock – sa’ tjuven, då han skulle hängas. [1929, s. 208]
Nu bör man tänka på sin utkomst – sa’ tjuven, sattes i kurran. [1929, s. 207]
Nu börjar vi på ny räkning – sa’ tjuven, stal på nyårsdagen. [1890, s. 66]
Nu börjar vi på nytt – sa’ tjuven, stal på nyårsdagen. [1929, s. 206]
Roligt att man inte gjort värre än man törs komma igen – sa’ tjuven,
då han kom på samma fästning för tredje gången.
[1929, s. 207]
Skördetiden är snart inne! – sa’ tjuven, gick förbi kåltäppan. [1890, s. 77]

                                         ◊  ◊  ◊  ◊  ◊  ◊  ◊  ◊  ◊  ◊
Sa’ björnen [⋯] Sa’ vargen
Bra nappat! – sa’ björn’, miste svansen. [1929, s. 284]
Vattnet är vått i år – sa’ ekorren, seglade på barkbiten
     och blev våt om fötterna.
[1890, s. 84]
Vattnet är vått i år – sa’ ekorren, då han seglade på näverlappen. [1929, s. 284]
Var och en för sig, och försynen för oss alla – sa’ elefanten, dansade med hönsen.
     [1890, s. 45]
Jag undrar – sa’ flundran, om gäddan är fisk. [1890, s. 54]
Må undra – sa’ flundra’, om gädda är fisk eller kabeljo. [1929, s. 286]
Frihet är bättre än guld – sa’ fågeln, flög till skogs. [1889, s. 60]
Jag skall hoppa ner, så blir det lättare – sa’ gräshoppan på hölasset. [1929, s. 286]
Jag åker – sa’ gåsen, när räven sprang bort med henne. [1889, s. 92]
Måns och jag, vi åker! – sa’ gåsen, när räven tog’na. [1929, s. 286]
Gott att ha mod till’et – sa’ haren, satte i väg. [1929, s. 284]
Jag knallar väl jag också – sa’ haren, hörde ett skott. [1929, s. 284]
Det får la gå över – sa’ haren, när de flådde honom. [1929, s. 284]
Tycker du jag är för gammal, så kan du låta mig vara – sa’ hästen åt åkardrängen.
     [1890, s. 81]
Kom, ska jag pigga opp dig! – sa’ igelkotten till hunden. [1929, s. 286]
Akta fötterna, annars så trampar jag dem – sa’ katten åt kon. [1890, s. 11]
Det blir allt värre och värre – sa’ katten, satt i ugnen då man började elda. [1890, s. 16]
Det där kan jag också – sa’ katten,
     såg kamelen och gjorde krum på ryggen.
[1890, s. 28]
Det är ingen kristenhet i det här huset – sa’ katten, blev utkörd på julafton. [1929, s. 283]
Det är ingen ordning i det här huset – sa’ katten,
     blev utkörd på julafton.
[1890, s. 18]
Ingen ordning i detta huset – sa’ katten,
     blev utkörd på julaftonen. 
[1889, s. 89]

Detta går över mitt förstånd – sa’ katten, skulle spela orgel. [1889, s. 46]
Detta går över mitt förstånd – sa’ käringen, gick i vatten över knäna. [1889, s. 46]

Det går över mitt förstånd – sa’ bonden, då vattnet steg
     honom över ändan.
[1929, s. 120]
Håll igen! – sa’ katten, spände klorna i isen. [1890, s. 45]
Ingen ordning i detta huset – sa’ katten,
     blev utkörd på julaftonen.
[1889, s. 89]
Det är ingen ordning i det här huset – sa’ katten,
     blev utkörd på julafton.
[1890, s. 18]

Korv är osund mat – sa’ katten till hunden. [1889, s. 97]
Nu sitter vi alla bra – sa’ katten, satt på fläsket. [1865, 66; 1890, s. 66]
Nu sitter vi alla bra – sa’ katten, satt på fläskstycket. [1889, s. 127]
Ödet är sig alltid likt – sa’ kattungen, hoppade i tjärpytsen. [1890, s. 87]
Bra! bra! – sa’ kråkan. [1890, s. 9]
Var och en älskar sitt – sa’ kråkan om sina ungar. [1865, s. 44; 1890, s. 39]
Var och en håller av sitt – sa’ kråkan om sina ungar. [1889, s. 82]
Framåt! – sa’ kräftan. [1929, s. 284]
Jag sjunger inte för pengar! – sa’ lärkan. [1929, s. 286]
Alla måner hjälper – sa’ myggan, hoppade av lasset. [1890, s. 6]
Alla manér hjälper – sa’ myggan, pissade i havet. [1929, s. 286]
Det gör vad det kan – sa’ myggan, spotta’ i sjön. [1889, s. 40]
Det gör väl nåt – sa’ myggan, när hon spottade i havet. [1929, s. 286]
Jag sitter inte så illa – sa’ råttan, satt på osten. [1890, s. 51]
Jag sitter inte så illa – sa’ råttan, när hon satt på osten. [1929, s. 283]
Vackra barn mina! – sa’ råttan om mössen. [1929, s. 286]
Allting har en övergång – sa’ räven när de flådde’n. [1890, s. 6; 1929, s. 284]
De är sura – sa’ räven om rönnbären, när han ej kunde nå dem. [1889, s. 18]
De är sura – sa’ räven om rönnbären, då han ej räckte dem. [1929, s. 285]
De är så sura – sa’ räven om rönnbären. [1865, s. 12; 1890, s. 16]
Det osar hett – sa’ räven, när svansen brann. [1929, s. 285]
Frände är frände värst – sa’ räven om de röda hundarna. [1889, s. 61]
Jag kommer fäll tids nog – sa’ räven till buntmakar’n. [1929, s. 285]
     buntmakare: person som bereder / handlar med pälsvaror, körsnär ⇒ SAOB
Jag tror jag sitter här litet ännu – sa’ räven, satt i saxen. [1889, s. 92]
Släkt och vänner ä’ värst – sa’ räven om den röda hunden. [1890, s. 73]

Släktskap är inte att lita på – sa’ räven om de röda hundarna. [1929, s. 285]
Släkten är värst – sa’ räven om de röda hundarna. [1889, s. 153; 1929, s. 285]
Vänner och fränder ä’ värst sa’ räven om de röda hundarna.
[1865, s. 95]
Frände är frände värst – sa’ räven om de röda hundarna. [1889, s. 61]
Man måste ha kall blod – sa’ salamandern, kröp i heta asksmörjan. [1890, s. 64]
Där är en, som passar för mig – sa’ spindeln om flugan. [1889, s. 38]
Likt som slikt – sa’ suggan till grisens mamma. [1890, s. 59]
Det här är icke i min väg – sa’ torsken, drogs upp på land. [1890, s. 24]
Det här var inte min väg – sa’ torsken, blev dragen på land. [1929, s. 286]
Hur många ä mina? – sa’ tuppen, när hönan kom med tolv kycklingar. [1929, s. 287]
Här är jag herre – sa’ tuppen, stod på sopbacken. [1890, s. 37]
Nu åker man – sa’ tuppen, bars till skogs av räven. [1929, s. 287]
Tag fötterna till dig, annars kan jag trampa dig – sa’ tuppen till hästen. [1889, s. 164]
↳ Akta dig, att jag inte trampar dig på tårna – sa’ tuppen till hästen.
     [1929, s. 287]
Styva don! – sa’ tättingen åt tranan. [1890, s. 72]
Det här är bara grannens hund – sa’ vargen till gumman. [1929, s. 283]
Möts vi inte förr, så möts vi väl hos buntmakaren – sa’ vargen åt räven. [1889, s. 125]
Vi träffas hos buntmakarn – sa’ vargen till räven. [1890, s. 82]
     buntmakare: person som bereder / handlar med pälsvaror, körsnär ⇒ SAOB
Dummare finns! – sa’ åsnan. [1929, s. 283]
Har kungen ridit dig, så har Guds son ridit mig! – sa’ åsnan till hästen. [1929, s. 283]

                                        ◊  ◊  ◊  ◊  ◊
Får jag tid, så kommer jag – sa’ bohveten[1889, s. 61]
Hur svart är du? – sa’ kitteln till grytan. [1889, s. 79]
Så svart du är! – sa’ kitteln till grytan. [1890, s. 74]
Mitt hjärta tillhör dig – sa’ kålhuvudet till kökspigan. [1889, s. 121]
Rör du mig, så talar jag om det för hela kompaniet
     – sa’ trumman till trumslagaren.
[1889, s. 148]

Annons